the ground, under moss on stones, in old rotting tree stumps and similar places.
Early in spring, as soon as the snow has melted enough to allow one to venture into the forest, the search typically begins. Not just for larvae but equally for overwintering pupae. The moss covering on the stones has proven to be the most rewarding place to search. Admittedly, it is usually the more common species that are found, but it has also happened that we have obtained butterflies by this method which we have not been able to capture in any other way.
Ragnar and Tora Östlund with their son Sven on a butterfly hunt in the Gävle district in the summer of 1940 ?
Butterfly eggs are not easy to detect, partly because they are so small, and partly because they are usually laid in hiding places. But if one manages to find some, it is particularly interesting to see them hatch and then to follow the development through all the stages.
What has now been said comprises a few examples of methods by which one can obtain butterflies. From this it also follows that one can practically find such specimens year-round, since the various species always exist in some form, either as egg, larva, pupa, or fully developed butterfly. During the cold season, when the earth is frozen and a snow cover hides most things, the yield from searching is however rather meagre.
But after every winter comes a new spring. The sun begins to shine warmer and life awakens again. It can even happen that on a sunny late-winter day one may see a newly awakened Small Tortoiseshell butterfly come flying. It is one of the species that overwinters as a fully developed butterfly. It is not a certain sign of spring—there may still come more snow and cold—but nonetheless it is observed with particular interest by most people and is almost always mentioned in the newspaper.
But let us now assume that our Small Tortoiseshell is indeed a true harbinger of spring, and if this spring, with its greater sun and warmth, does not keep us waiting much longer, soon new butterflies shall appear, one species after another. The Small Tortoiseshell has namely several relatives, such as the Peacock, or the Virgin as it is also called, the Barred Fruit-tree Tortrix and the Mourning Cloak, which also overwinter as fully developed butterflies and begin to fly early in spring. Similarly, the Brimstone butterfly awakens at this time. On a sunny spring day it can be quite lively in the air. Now these species lay their eggs and sometime at the end of July or the beginning of August the development is completed and the new generation's butterflies are ready, which in turn subsequently overwinter and in a coming spring begin a new cycle.
It was once in the middle of May that we visited a forest meadow north of Gävle. The day was sunny and warm and all the spring butterflies fluttered about us. Among these we observed in particular a Virgin, whose flight was in some way different from the others. It seemed as if the butterfly was seeking something special in the early vegetation on the meadow. Finally, it appeared to have found what it was looking for. We approached carefully the place where the butterfly had alighted, and when we were near enough we saw that the butterfly was in the process of laying eggs on a small nettle plant. The little nettle was so low that when the butterfly held itself fast to one of the leaves it rested its wings against the ground. In this position it then attached, at short intervals, one egg after another to the underside of the leaf, and was so engrossed in its task that we were able to creep right up to it without the butterfly being disturbed, and even remove some dry straw near the nettle so that we could see better.
After we had in this way kept the butterfly company for about 50 minutes, it was finished with its mission and flew considerably more lightly up into the blue. We took care of the nettle plant and estimated the number of eggs at 60 to 70. Upon our arrival home we planted the nettle with the eggs in a flower pot and in due course we obtained a large brood of Virgin larvae, of which some were allowed to develop into butterflies at home with us while the vast majority were returned to nature.
The Virgin, which is now a very common butterfly in our district, was quite rare about ten years ago. The first specimen we encountered was taken in 1936 near Rödjningen, and by comparison it may be noted that it was also first encountered in more recent times in Dalarna. Another similar example is the Silver-bordered Fritillary, which appeared here in the district for the first time around the year 1933 and has now apparently become established here. One cannot however say the same of the Pale Clouded Yellow, which after being a rarity even in southern Sweden spread rapidly northward over a few years and also paid a visit here in Gävle in August 1943, only to subsequently withdraw again towards the south.
It is quite natural that during the first years of our butterfly collecting we devoted ourselves mostly to the day-flying butterflies of the district and had our hands full with their species—a matter which moreover has not yet been concluded.
Östlund's Pale Clouded Yellow 1943 The Swallowtail
A magnificent day-flying butterfly, the Swallowtail eluded our hopes for a long time and seemed to be quite impossible to capture. The few times we saw it during our excursions it flew so high that it could in no way be reached with a net. Now we had read that the butterfly's larvae live on umbellifers, for example Angelica, wherefore we decided to attempt to obtain the butterfly by that means. It was my wife who took it upon herself as her special task to search for eggs or larvae. Hundreds of angelica plants were examined without result, and for a time it seemed as if the swallowtails and their larvae had completely disappeared from this district.
One Sunday at midsummer time we had taken our walk to the southern parts and followed the beautiful coastal road which the Korsnäs company had laid out from Karskär to Knaperåsen. At the so-called Vårviken we made a halt to refresh ourselves with some thermos coffee and sandwiches. As we sat there on the stones my wife discovered a few small specimens of Beach Angelica and, true to her habit, began to examine it. Then the wonder occurred! On a leaf she found an almost newly hatched larva. With joint eagerness we searched further on the other plants and found both eggs and several larvae, in all 16 specimens, which we collected with great care without moving them from their respective leaves.
After a day or two all the eggs hatched and the 16 tiny creatures began by eating a little of the leaf surface. Once they had grown somewhat the food requirement became greater and then the whole leaf was consumed. The larvae, barely millimetres long at first, increased in size every day and became about 5 centimetres long when fully grown. During the growth period they changed their skin, enabling them to grow further.
By the middle of August the larvae were ready for pupation. They then crept up the sides of the larva cage, secured their rear end, spun a silk thread around their back and attached it on either side of the body. In this upright position the last larval skin was shed and pupation was completed. With that the development was concluded for that year. The cage was placed on an outhouse attic where the pupae were allowed to freeze during the following winter. In the middle of April the cage was brought down again, and at the beginning of May the pupae showed signs of change. The shell appeared more transparent and certain indications of colour pattern could be discerned.
Finally, on the 17th of May the first pupa hatched and out crept a butterfly without wings, only furnished with two shrivelled bumps on its back. In this condition it hung itself fast to the cage roof, and one could see that the bumps gradually unfolded themselves more and more until they eventually took on the form of wings. After some three-quarters of an hour this procedure was complete and the wings had developed to their full length. To follow this from beginning to end was undeniably a singular experience. Of the 16 pupae all hatched except two, and we had finally obtained 14 magnificent swallowtails.
I have now given examples of various ways to collect butterflies. In connection with the bait-trap catching I mentioned that it was the butterflies' fine sense of smell that caused them to seek out the cloth strips. This sense of smell together with a mysterious, one might say wireless force, is a characteristic of butterflies that plays a great role when it comes to the two sexes seeking each other out. The great distance over which this attractive force seems to act is astonishing. The butterflies are probably equipped with olfactory organs that are receptive to stimuli of quite a different kind than we are accustomed to perceiving with the human senses. That they possess in their wing covering special scent scales which are in connection with glands that secrete certain odours is scientifically established, as is the fact that these phenomena serve reproduction. From our own experience I wish to mention a couple of instances.
We found one late summer a larva of the Eyed Hawk-moth. The larva pupated in the normal way and the following spring the butterfly hatched. We then took the cage with the newly hatched butterfly, which was a female, and went up to Sätraåsen where we placed the cage with the door open in a glade in the forest. It did not take long before a male came flying and began to circle round the cage. He did not however seem to understand how to fly in through the open door, wherefore we caught him in a net and released him to the waiting female. It should be noted that we had never before during our wanderings in the fields seen a flying male Eyed Hawk-moth.
The Small Eyed Hawk-moth, Saturnia pavonia
Larva of the Small Eyed Hawk-moth. The larva is light green with yellow bristle-bearing warts. It lives on Sloe, Willow, Lingonberry, Blueberry, etc.
The images of the Eyed Hawk-moth larva and the Swallow Prominent below are taken from one of the most beautiful books ever published about butterflies, namely the English "The Aurelian" by Moses Harris 1766.
The Swallow Prominent: fully developed butterfly and larva
On another occasion we had a newly hatched female of the Common Swallow Prominent. We placed the cage with the butterfly out on the veranda overnight. We left the veranda doors open. What we had calculated did indeed happen, for in the morning sat a male on the wall just above the cage, and when we looked further there sat another male a little higher up. These butterflies had probably flown all the way from Sätraåsen during the night to court the desired one who was situated on Norra Kopparslagargatan.
As is evident from these examples it is the males that seek out the females, which are particularly among the spinner moths rather sluggish and in some species even lack wings. The female of the Apricot Clouded Yellow is one of these latter and she only crawls out after hatching and sits on the outside of her cocoon. There she lives the rest of her life, lays eggs and dies.
We once found a female larva of this quite rare species. It pupated and hatched in due course, and as we were eager to obtain butterflies we made use of the aforementioned relationships and went out into the forest with the female with the intention of luring a male. Such a one indeed came, with the result that we eventually obtained quite a large brood of larvae and subsequently also butterflies.
Yes, this was some of the events and occurrences among the butterflies in the Gävle region. An account of the species found here, so far approximately 400, their various modes of life, special localities, rarity etc., that could become, as one might say, another story altogether.
Ragnar Östlund
Yellow-spotted
Apricot Spinner
(feathered tuft spinner) 45
46
Footnotes:
Some Light Yellow Meadow Browns have not been found in Gävle since 1943.
The Maiden, or Peacock as we mostly call this well-known butterfly today, completely disappeared north of Mälaren in the summer of 1987 due to the very cold weather during its sensitive larval period in July. In Gävle these nights brought subfreezing rain while it was simultaneously 1 degree cold! The only butterflies that surprisingly flew these evenings were the threatened Leopard Wood Borer, Lamellocossus terebra.
The Silver-striped Pearl Butterfly was largely absent during the 1960s and 1970s but slowly returned during the 1980s and has in the 1990s locally become almost as common as the Great Pearl and the Common Pearl Butterfly.
The Swallowtail is usually found on Skräppa and Kärrsilja.
The Yellow-spotted Apricot Spinner remains to this day a great rarity in Gästrikland and has in recent times only been found in the areas around Grinduga. It is also threatened.
Ragnar Östlund was a master painter in Gävle. He was Gävle's first explorer of Gävle's butterflies. Together with his son Sven and his wife Tora he explored Gävle's butterfly fauna during the 1930s, 1940s and 1950s. Ragnar had extensive correspondence with many other Swedish butterfly collectors and especially with the well-known Frithiof Nordström who was the principal author of the magnificent work Svenska Fjärilar.
Ragnar Östlund's butterfly collection remains intact with Göran Sjöberg and is available for study by arrangement.
Ragnar Östlund founded the Naturvännernas Förening in Gävle in 1946 together with Gösta Hultberg, Sigrid Arnell, Eric Persson, Eric Hemstadius and David Påhlman.
The photograph below from Gävle Dagblad 1960 shows Ragnar and his son Sven with Gösta Hultberg and butterfly expert Yngve Christiernsson.
Göran Sjöberg
Gymnasium adjunct Gösta Hultberg far left with the new club, forestry master Yngve Christiernsson, primary school teacher Sven R. Östlund and master painter R. Östlund.
IRIDESCENCE
INTERFERENCE PHENOMENA IN NATURE
BY JAN ISIDORSSON
The first question one asks oneself is "what is iridescence"? According to Nordisk Familjebok from 1926, iridescence means "to play, or shimmer in the colours of the rainbow". The follow-up question is naturally "how does it work"? The answer to that question is the optical phenomenon of interference. These two answers did not make me particularly clear-sighted, they only led to a questioning "oh yes"? So I have studied iridescence somewhat more thoroughly, and here I shall clarify how it really is.
We have all seen iridescence in nature, usually without reflecting on it (if the joke is forgiven), and it is more common than one might initially think. The mallard for example; the neck is dark green, almost black, but in sunshine and with the right incidence of light one can see it gleam with a clear metallic green shimmer.
Another common bird with iridescence is the magpie, a very elegant bird dressed in tails, it not only looks like a proper aristocrat, it sounds like one too. If one comes close enough to the magpie on a sunny day one can see the tail feathers shimmer in blue and green. Concerning the magpie I remember my grandmother always said one should sprinkle salt on the magpie's tail, but I cannot recall that she ever said why one should do it, but that is quite another matter.
The fact is that most blue colours one sees in nature are due to iridescence, thus depend on the structure of the material rather than on colour pigment. Some examples of iridescence one can see in nature are mother-of-pearl, aquarium fish, hummingbirds and last but not least, insects.
One of the most well-known beetles in Sweden with iridescence is the rose chafer. As a small boy I was very amazed by the rose chafer which apparently was made of metal. It looked like a little robot, and I speculated on how great the metal value could be. That beetles were used for necklaces and as ornament in other ways in many cultures is not surprising.
There are not many butterflies in Sweden that display iridescence. The best example is the Purple Emperor Apatura iris. This beautiful butterfly does not normally belong to our fauna, but warm summers it can fly here from Denmark or the continent and has in recent years established itself on, among other places, Kullen where the animal was reported by the well-known radar pair Källander / Ryrholm. One of these specimens subsequently adorned the cover of Entomologisk Tidskrift. A somewhat more common butterfly with iridescence is the blue Wood Nymph.
As an entomologist and student of Solid State Physics at Uppsala University, I have naturally taken advantage of the opportunity to study iridescence with the facilities the University has in the form of spectrophotometers, scientific literature and knowledge. My primary interest as an entomologist is butterflies, and to quote Oscar Wilde, "My taste is simple, only the best is good enough", so I collect only the most beautiful butterflies. My favourites are the family Morpho from South America. They are characterized by their metallically shimmering sky-blue colour. "Heaven wings" has strikingly been suggested by Göran Sjöberg as a Swedish name for these heavenly beautiful butterflies. Among night-flying butterflies with iridescence one cannot avoid mentioning the family Uraniidae, and among them the day-flying Chrysiridia madagascariensis (also known as Urania ripheus or Chrysiridia ripheus) is without doubt the most beautiful – by many considered the most beautiful butterfly in the world.
It has taken science several centuries to determine the source of iridescence. Not until the 1950s could one give a detailed description of what gave this beautiful metallic shimmer. The structures that give iridescence are built in different ways, but all are based on the optical phenomenon of interference. One of the most complicated structures has Morpho, the family from South America that we shall look more closely at.
The structure of butterfly wings
Before we follow science's efforts over centuries to understand iridescence and its origin, it is instructive to go the other way and first look at the structure of the butterfly wing and the physics behind the phenomenon of iridescence. Figure 1 shows an electron microscope image of a butterfly wing with wing scales.
Figure 1.
(Callioma sp.). The cover scales are long and have rounded ends. Some are removed to show the underscales with their wavy ends. The unit of measurement at the bottom edge corresponds to = 0.1 mm, so the entire image area is 0.2 mm2. From Ghirardella, 1974.
The structure with the wing scales is strikingly similar to that of fish. Most butterflies have two layers of wing scales, a layer with shorter scales and a layer with longer scales that cover the lower layer.
jorden, under mossa på stenar, i gamla murkna stuppar m f£l1
ställen.
Tidigt om vårarna, så snart snön smält undan så pass att man
kan gå ut i skogen, har i regel letandet börjat. Inte bara
efter larver utan lika mycket efter övervintrande puppor. I
mosstäcket på stenarna har det varit mest tacksamt att söka.
Visserligen är det oftast vanligare arter som påträfffas men
det har även hänt att vi på den vägen fått fjärilar vilka vi
inte kunnat få tag i på annat sätt.
Ragnar och Tora Östlund med sonen Sven på fjärilsjakt i
Gävletrakten sommaren 1940 ?
Fjärilarnas ägg äro inte lätta att upptäcka, dels emedan de
är så små, dels därför därför att de oftast läggas gömda.
Men lyckas man hitta några är det synnerligen intressant att
se när de kläckas och att sedan få följa utvecklingen genom
alla stadierna.
Det nu sagda är några exempel på metoder varigenom man kan
skaffa sig fjärilar. Därav framgår även att man praktiskt
taget kan finna sådana året runt ty de olika arterna finnas
alltid i någon form, endera som ägg, larv, puppa eller full-
bildad fjäril. Under den kalla årstiden, då jorden är frusen
och ett snötäcke gömmer det mesta har man dock ganska litet
utbyte av sökandet.
Men efter varje vinter kommer en ny vår. Solen börjar skina
varmare och livet vaknar åter. Det kan till och med hända att
man en solig senvinterdag kan få se en nyvaken Nässelfjäril
komma flygande. Han är en av de arter vilka övervintra som
fullt utbildade fjärilar. Något säkert vårtecken är han inte
- ännu kan det komma mera snö och kyla - men ändå observeras
han med ett särskilt intresse av de flesta människor och får
nästan alltid ett omnämnande i tidningen.
41
42
Men vi antaga nu att vår Nässelfjäril ändå är ett verkligt
förebud till våren och om denna vår, med dess mera sol och
värme ej låter vänta på sig någon längre tid, då skall snart
nya fjärilar visa sig, den ena arten efter den andra. Nässel-
fjärilen har nämligen flera släktingar, såsom Påfågelögat,
eller Jungfrun som den också kallas, Vinbärsfuksen och Sorg-
manteln vilka även de övervintra som fullbildade fjärilar
och börjar flyga tidigt om våren. Likaså vaknar Citronfjärilen
upp vid denna tid. En solig vårdag kan det vara riktigt liv-
ligt i luften. Nu lägga dessa arter sina ägg och någon gång
i slutet av juli eller början av augusti är utvecklingen
fullbordad och den nya generationens fjärilar är färdiga,
vilka sedan i sin tur övervintra och en kommande vår lägga
början till en ny kretsgång.
Det var en gång i mitten av maj som vi besökte en skogsäng
norr om Gävle. Dagen var solig och varm och vårens alla
fjärilar fladdrade omkring oss. Bland dessa observerade vi
särskilt en Jungfru, vars flykt var på något sätt avvikande
från de övrigas. Det föreföll som om fjärilen sökte något
"särskilt i den tidiga växtligheten på ängen. Till slut
tycktes den ha funnit vad den sökte. Vi närmade oss försiktigt
den plats där fjärilen slagit ned och när vi vore tillräckligt
nära sågo vi att fjärilen var i färd med äggläggningen på en
liten nässelplanta. Den lilla nässlan var så låg att när
fjärilen höll sig fast i ett av bladen stödde den vingarna
mot marken. I denna ställning fäste den då med korta mellanrum
det ena ägget efter det andra på undersidan av bladet och var
så upptagern av sitt förehavande att vi fingo krypa alldeles
intill utan att fjärilen lät sig störas och till och med
plocka bort en del torra strån intill nässlan för att kunna
se bättre.
Sedan vi på detta sätt sällskapat med fjärilen omkring 50
minuter, var denna färdig med sin mission och flög betydligt
lättare upp i det blå. Nässelplantan togo vi vara på och
äggens antal uppskattade vi till 60 å 70 stycken. Vid hem-
komsten planterade vi nässlan med äggen i en blomkruka och
så småningom fingo vi en stor kull Jungfru-larver, varav
några fingo gå fram till fjärilar hemma hos oss under det
att de allra flesta återbördades till naturen.
Jungfrun vilken nu är en mycket vanlig fjäril i våra trakter
var för ett tiotal år sedan ganska sällsynt. Det första
exemplaret vi påträffade togs år 1936 i närheten av Rödj-
ningen och som jämförelse kan nämnas att den också först i
senare tid påträffats i Dalarna. Ett annat liknande exempel
är den Silverstreckade Pärlemorfjärilen vilken visade sig
här i trakterna första gången omkring år 1933 och nu tydligen
blivit bosatt här. Detta kan man däremot ej säga om den
Ljusgula HöÖfjärilen som efter att ha varit en sällsynthet
till och med i södra Sverige på några år utbredde sig hastigt
mot norr och gjorde även påhälsning här i Gävle i augusti 1943
för att sedan åter draga sig tillbaka söderöver.
Det är helt naturligt att vi de första åren av vårt fjärils-
samlande mest ägnade oss åt traktens dagfjärilar och hade
fullt upp att göra med deras arter - en sak som förresten
inte är avslutad än.
Östlunds Ljusgula Höfjäril 1943 Makaonfjärilen
En praktfull dagfjäril, Makaonfjärilen gäckade länge våra
förhoppningar och tycktes vara alldeles omöjlig att få tag i.
"De få gånger vi sågo den under våra utflykter flög den
alldeles för högt för att på något sätt kunna nås med håven.
Nu hade vi läst att fjärilens larver lever på umbellater,
t ex angelica varför vi beslutade oss att försöka få tag i
fjärilen den vägen. Det var min hustru som tog som sin
speciella uppgift att söka efter ägg eller larver. Hundratals
angelicaplantor undersöktes utan resultat och det såg en tid
ut som om Makaonfjärilar och dess larver tagit alldeles slut
i den här trakten.
En söndag vid midsommartiden hade vi förlagt vår vandring till
södra landet och följde den vackra strandväg som Korsnäs
bolag anlagt från Karskär till Knaperåsen. Vid den s k Vår-
viken gjorde vi halt för att stärka oss med lite thermoskaffe
och smörgåsar. Som vi sutto där på stenarna upptäckte min
hustru några små exemplar Strandangelika och sin vana trogen
började hon undersöka den. Då skedde undret ! På ett plad
hittade hon en nästan nykläckt larv. Med gemensam iver letade
vi vidare på de övriga plantorna och funno både ägg och flera
larver, sammanlagt 16 stycken, vilka vi med stor försiktighet
insamlade utan att rubba dem från sina respektive blad.
Efter en å två dagar kläcktes samtliga ägg och de 16 småkrypen
började med att äta litet av bladytan. Sedan de växt till
något blev matbehovet större och då strök hela bladet med.
De från början knappt milimeterlånga larverna ökade för varje
dag och blevo som fullväxta omkring 5 centimeter långa. Under
tillväxttiden bytte de skinn vari de sedan kunde växa vidare.
I mitten av augusti voro larverna färdiga för förpuppning.
De kröpo då upp efter larvburens väggar, gjorde fast bakändan,
spunno en silkestråd runt ryggen och fäste denna på ömse
sidor om kroppen. I denna upprätta ställning avkrängdes den
sista larvhuden och förpuppningen var fullbordad. Därmed var
utvecklingen avslutad för det året. Buren ställdes upp på en
uthusvind där pupporna fingo genomfrysa under den följande
vintern. I mitten av april togs buren ned igen och i början
av maj visade pupporna tecken till förändring. Skalet såg
genomskinligare ut och vissa antydningar till färgteckning
kunde skönjas.
43
Slutligen den 17 maj kläcktes den första puppan och fram kröp
en fjäril utan vingar endast försedd med två hopskrynkliga
bylten på ryggen. I detta skick hängde den sig fast i burens
tak och man kunde se att byltena vecklade ut sig mer och mer
för att så småningom erhålla formen av vingar. Efter en dryg
halvtimme var denna procedur avslutad och vingarna utvecklade
till hela sin längd. Att följa detta från början till slut
var onekligen en sällsam upplevelse. Av de 16 pupporna
kläcktes alla utom två och vi hade slutligen erhållit 14 st
praktfulla makaonfjärilar.
Jag har nu lämnat exempel på olika vägar att insamla fjärilar.
I samband med lockbetesfångsten nämnde jag att det var
fjärilarnas fina luktsinne som gjorde att de sökte sig till
tygremsorna. Detta luktsinne tillsammans med en mystisk, man
skulle kunna säga trådlös kraft, är en egenskap hos fjärilarna
som spelar stor roll när det gäller för de olika könen att
uppsöka varandra. Det stora avstånd på vilka denna dragnings-
kraft tycks verka är förvånande. Troligen är äro fjärilarna
utrustade med luktorgan som äro mottagliga för retningar av
helt annan art än vi äro vana vid att det mänskliga kunna
uppfatta. Att de i sin fjällbeklädnad ha speciella doftfjäll
vilka stå i förbindelse med körtlar som utsöndra vissa dofter
är vetenskapligt klarlagt liksom att dessa företeelser stå i
fortplantningens tjänst. Från vår egen erfarenhet vill jag
omnämna ett par fall.
Vi hittade en eftersommar en larv till Påfågelspinnaren.
Larven förpuppade sig i vanlig ordning och våren därpå
kläcktes fjärilen fram. Vi togo då buren med den nykläckta
fjärilen som var en hona och gingo upp till Sätraåsen där vi
ställde buren med öppen dörr i en glänta i skogen. Det
dröjde då inte länge förrän en hane kom flygande och började
kretsa kring buren. Han tycktes dock inte förstå ett flyga in
genom den öppna dörren varför vi fångade honom i en håv och
släppte in honom till den väntande honan. Det är att märka att
vi aldrig förut under våra vandringar i markerna sett en
flygande Påfågelspinnarhane.
Den Lilla Påfågelspinnaren, Saturnia pavonia
Larv till Liten Påfågel-
spinnare. Larven är |
ljusgrön med gula SÅ f EL
borstförsedda vårtor. FRAN
Den lever på Slån, Sälg, Z FAS
Lingon, Blåbär etc.
Bilderna på Påfågelspinnarens
larv och Gaffelsvansen nedan
är hämtade från en av de vackraste böcker
som någonsin utgivits om fjärilar nämligen
den engelska "The Aurelian" av Moses Harris 1766.
Allmän Gaffelsvans: fullbildad fjäril och larv
Vid ett annat tillfälle hade vi en nykläckt hona till den
Allmänna Gaffelsvansen. Buren med fjärilen ställde vi ut på
verandan över natten. Verandadörrarna lämnade vi öppna. Det
vi beräknade inträffade också ty på morgonen satt en hane på
väggen strax ovanför buren och när vi sågo efter satt en hane
till lite högre upp. Dessa fjärilar hade antagligen under
natten flugit ända från Sätraåsen för att uppvakta den åtrådda
som befann sig på Norra Kopparslagargatan.
Som synes av dessa exempel är det hannarna som uppsöker
honorna vilka i synnerhet hos spinnarfjärilarna äro tämligen
tröga och hos en del arter t o m saknar vingar. Honan till
Gulfläckiga Aprikosspinnaren är en av dessa senare och hon
kryper efter kläckningen endast ut och sätter sig på utsidan
av sin kokong. Där lever hon sedan hela sitt liv, lägger ägg
och dör.
Vi hittade en gång en honlarv till denna ganska sällsynta art.
Den förpuppades och kläcktes i sinom tid och då vi voro
angelägna att erhålla fjärilar begagnade vi oss av de nyss
omtalade förhållandena och gingo ut i skogen med honan i
avsikt att lockas en hane. Det kom verkligen också en sådan
med resultat att vi så småningom erhöllo en ganska stor kull
larver och därefter även fjärilar.
Ja detta var några avsnitt ur det som händer och sker bland
fjärilarna i Gävletrakten. En redogörelse för de arter som
påträffats här, hittils c:a 400 st, deras olika levnadssätt,
speciella lokaler, sällsynthet m m, det kan bli, som man
säger, en annan historia.
Ragnar Östlund
Gulfläckig
Aprikosspinnare
(fjädertofsspinnare) 45
46
Fotnötter:
Några Ljusgula Höfjärilar har inte påträffats i Gävle efter
1943.
Jungfrun, eller Påfågelögat som vi idag mest kallar denna
välkända fjäril försvann helt norr om Mälaren sommaren 1987
pp g a det mycket kalla vädret under dess känsliga larvperiod
i juli. I Gävle föll dessa nätter ett underkylt regn då det
samtidigt var 1 grad kallt ! De enda fjärilar som förvånande
nog flög dessa kvällar var den hotklassade Lilla Träfjärilen,
Lamellocossus terebra.
Den Silverstreckade Pärlemorfjärilen var i stort sett helt
försvunnen under 1960- och 1970-talen men kom sakta tillbaka
under 1980-talet och har på 90-talet lokalt blivit nästan lika
vanliga som den Stora och den Allmänna Pärlemorfjärilen.
Makaonfjärilen påträffas oftast på Skräppa och Kärrsilja
Den Gulfläckiga Aprikosspinnaren är ännu idag en stor raritet
"i Gästrikland och har under senare tid endast påräffats i
trakterna runt Grinduga. Den är också hotklassad.
Ragnar Östlund var Målarmästare i Gävle. Han var Gävles förste
utforskare av Gävles fjärilar. Tillsammans med sonen Sven och
hustrun Tora utforskade han Gävles fjärilsfauna under 1930-,
1540- och 1950-talen. Ragnar hade stor korrespondens med
många andra svenska fjärilsamlare och främst då den välkände
Frithiof Nordström som var huvudförfattare till praktverket
Svenska Fjärilar.
Ragnar Östlunds fjärilsamling finns intakt hos Göran Sjöberg
och är tillgänglig för studier efter Överenskommelse.
Ragnar Östlund bildade 1946 Naturvännernas Förening i Gävle
tillsammans med Gösta Hultberg, Sigrid Arnell, Eric Persson,
Eric Hemstadius och David Påhlman
Nedanstående foto från Gävle Dagblad 1960 visar Ragnar och
sonen Sven med Gösta Hultberg och fjärilskännaren Yngve
Christiernsson
Göran Sjöberg
Läroverksadjunkt Gösta Hultberg längst t. v., med den nya
klubban, forstmästare Yngve Christiernsson, folkskollärare Sven
R. Östlund och målarmästare R. Östlund.
IRIDESCENS
INTERFERENSFENOMEN I NATUREN
AV JAN ISIDORSSON
Den första frågan man ställer sig är "vad är iridescens"?
Enligt Nordisk Familjebok från 1926 betyder iridescens
"spela, eller skimra i regnbågens färger”. Följdfrågan är
naturligtvis "hur går det till"? Svaret på den frågan är det
optiska fenomenet interferens. De här två svaren blev inte jag
särskilt klarsynt av, de ledde endast till ett frågande "jahaa"?
Så jag har studerat iridescens lite mer ingående, och här skall
jag reda ut hur det egentligen ligger till.
Vi har alla sett iridescens i naturen, oftast utan att reflektera
över det (om lustigheten ursäktas), och det är vanligare än
man först tänker sig. Gräsanden till exempel; halsen är mörkt
grön, nästan svart, men i solsken och rätt infall av ljuset kan
man se den blänka med ett klart metalliskt grönt skimmer.
En annan vanlig fågel med iridescens är skatan, en mycket
elegant fågel klädd i frack, den inte bara ser ut som en riktig
aristokrat, den låter som en också. Kommer man tillräckligt
nära skatan en solig dag kan man se stjärtfjädrarna skimra i
blått och grönt. Beträffande skatan kommer jag ihåg att min
mormor alltid sade att man skulle strö salt på skatans stjärt,
men jag kan inte påminna mig att hon någonsin sa varför
man skuile göra det, men det är en helt annan sak.
Det är faktiskt så att de flesta blå färger man ser i naturen
beror på iridescens, alltså beror på strukturen hos materialet
istället för på färgpigment. Några exempel på iridescens som
man kan se i naturen är pärlemor, akvariefiskar, kolibrier och
sist men inte minst, insekter.
En av de mest välkända skalbaggarna i Sverige med iridescens
är guldbaggen. Som liten grabb var jag mycket förundrad
över guldbaggen som uppenbarligen var gjord av metall. Den
såg ut som en liten robot, och jag spekulerade över hur stort
metallvärdet kunde vara. Att skalbaggar användes till
halsband och som prydnad på andra sätt i många kulturer är
inte förvånande.
Det är inte många fjärilar i Sverige som uppvisar iridescens.
Det bästa exemplet är skimmerfjärilen Apatura iris. Denna
vackra fjäril hör normalt inte hemma i vår fauna, men varma
somrar kan den flyga hit från Danmark eller kontinenten och
har på senare år etablerat sig på bl.a. Kullen där djuret
rapporterades av det välkända radarparet Källander / Ryrholm.
Ett av dessa exemplar prydde sedermera omslaget till
Entomologisk Tidskrift. En något vanligare fjäril med
iridescens är den blå Eksnabbvingen.
Som entomolog och student vid Fasta tillståndets fysik,
Uppsala Universitet, har jag naturligtvis tagit tillvara
möjligheten att studera iridescens med de möjligheter
Universitetet har i form av spektrofotometrar, vetenskaplig
litteratur och kunnande. Mitt primära intresse som
entomolog är fjärilar, och för och citera Oscar Wilde, "Min
smak är enkel, bara det bästa är gott nog”, så samlar jag bara
på de vackraste fjärilarna. Mina favoriter är familjen Morpho
från Sydamerika. De utmärks av sin metalliskt skimrande
himmelsblå färg. "Himmelsvingar" har slående nog
föreslagits av Göran Sjöberg som svenskt namn för dessa
himmelskt vackra fjärilar. Bland nattfjärilar med iridescens
kan man inte undvika att nämna familjen Uraniidae, och
bland dem är den dagflygande Chrysiridia madagascariensis
(även känd som Urania ripheus eller Chrysiridia ripheus)
utan tvekan den vackraste - av många ansedd som värdens
vackraste fjäril.
Det har tagit vetenskapen flera sekel att utröna källan till
iridescens. Inte förrän på 50-talet kunde man ge en detaljerad
beskrivning av vad som gav detta vackra metalliska skimmer.
De strukturer som ger iridescens är uppbyggda på olika sätt,
men alla bygger på det optiska fenomenet interferens. En av
de mest komplicerade strukturerna har Morpho, familjen från
Sydamerika som vi ska titta närmare på.
Fjärilarnas vingstruktur
Innan vi följer vetenskapens ansträngningar under sekler för
att förstå iridescens och dess ursprung, är det instruktivt att
gå bakvägen och först titta på uppbyggnaden av fjärilens
vingar och fysiken bakom fenomenet iridescens. Figur I
visar en elektronmikroskopbild av en fjärilsvinge med
vingfjäll.
Figur I.
(Callioma sp.). Täckfjällen är långa och har rundade ändar.
En del är borttagna för att visa underfjällen med dess
vågiga ändar. Måttenheten i underkanten motsvarar = 0,1
mm, hela bildytan är alltså 0,2 mm2. Från Ghirardella,
1974.
Uppbyggnaden med vingfjällen är slående lik den hos fiskar.
De flesta fjärilar har två lager vingfjäll, ett lager med kortare
fjäll och ett lager med längre fjäll som täcker det undre lagret.
477