The China Journey

Insectifera 1997, Vol 5, (1997), pp 58
Authors
English translation auto-generated by AI from the scanned Swedish original — may contain errors.

Claes Eliasson, Bäcktorpet, Torphyttan 16, 711 91 Lindesberg

Since my youth, the dream of experiencing nature and especially the butterfly fauna at the other end of the Eurasian continent has attracted me. I realized this dream in 1989 when the political climate in the communist world began to show signs of spring. At least in China, it had become relatively free to travel independently, as long as one stayed in places approved by the authorities.

However, butterfly collecting there took a frightening turn and gained new relevance in 1996 through the misfortunes of five Swedish colleagues in Indonesia. One of the reasons many Asian countries today are so strict about butterfly collecting can best be described by Sven Järring's pithy words: "Japanese, Japanese, Japanese, Japanese everywhere." At the place where I was arrested, the policemen spoke proudly about having already caught nine Japanese before me and that I was the first Westerner. Unfortunately, it seems nearly hopeless to obtain permission to conduct collections in China. I was supposed to meet up with Laszlo Ronkay and other Hungarians in Urumehi. They had managed to negotiate a permit. The conditions must be considered horrendous. The Chinese Agricultural Authority demanded, in exchange for every Chinese butterfly collected, one prepared and labeled butterfly from Europe! For this reason, no further expeditions were planned. The 1989 expedition was stopped due to the student uprising at Tiananmen Square.

I arrived in Beijing in the first days of April when the cherry trees were blooming and the blue jays (the same species as in Spain) played in the trees in the city's parks. It was a fantastic start after a tedious journey through Siberia's flat, lake-poor forest steppe with several days of only birch and meadows outside the train window. We joked about certainly traveling through secret areas and that what we saw was only the same backdrop being cranked past the window.

The natural variation only began after Krasnoyarsk, where pine, spruce, larch, and especially aspen became common. A few miles beyond Lake Baikal, the forest ended and thereafter only rolling steppe landscape remained with some poplars and willows in the river valleys. The only noteworthy sight during the entire journey was two Whooper Swans in a gigantic reed marsh that was still frozen. This was along the way between the border and Harbin.

Northern China was still in its coldest phase upon my arrival, so I traveled southwest to Sichuan Province and stayed in the small university town of Emei Shan at the foot of the mountain of the same name. The mountain is an ancient pilgrimage site for Buddhists. In one of many temples, a few elderly monks and their young novices still lived. They had been allowed to represent the rejected past. It was excellent to stay there, and from here I made daily excursions at the foot of the mountain to fields cultivated with mustard plants and the half-dried riverbed where, in particular, women's washing places and other wastewater from small outlets attracted butterflies. According to two English teachers who had lived at the university for a couple of years, I had extraordinary luck with the weather, as there are only 25 cloudless days per year and I got an entire week.

With each passing day, more and more butterflies emerged, and it is primarily the Papilionidae that I remember from here. Two species were very common. They were Pazala eurous and an Achillides species that readily visited mustard flowers. On dirty water patches by the riverbed, I caught one of the nervous Idaides species, which with the fitting name bluebottle, in the heat reminded an absorbed entomologist that he too must drink occasionally. The equally extremely fast-flying sap-feeding nymphalid Polyura eudamippus I caught on a dead mouse. The powerful wingbeats of these butterflies mean that wings easily break apart in boxes that are too small.

Here by the river I was also mocked every day by the beautiful blue Kaniska canace, which resolutely refused to land. In the shadier parts of the river where the forest began, flew a pleasant orange and black species of the Neptis species, which are very well represented in Asia. These species have a very appealing sailing flight and are easy to photograph or catch. The most difficult species to catch was, however, a large tiger beetle of the genus Cicindela, which I crept up on using a landing net. It moved constantly in circles, but despite countless misses, I eventually caught a colorful specimen in red/green and blue, about twice as large as our campestris.

Night butterfly collecting was less rewarding as the lighting everywhere consisted of ordinary incandescent bulbs. A day's walk along the road up the mountain did, however, lead me to a good spot. This was a small power station where butterflies had gathered everywhere on the walls inside the building. With the help of a small sketchbook and net, I explained to the Chinese what I wanted to do in there, and they subsequently watched me laughing. The only night butterfly I possibly collected here and still remember was a very powerful night flyer with blue-banded hindwings. I saw it later during flight when it made a strange sound. Laszlo Ronkay later showed me that this is produced by a bladder in the hindwing. In the Emei Shan area, I saw no species that were familiar from Europe.

I moved from here in a south-southwest direction to the northernmost part of Yunnan Province and the small picturesque town of Lijiang in a valley at perhaps 2,500 meters above sea level, east of the Jade Dragon Snow Mountain, which is perpetually snow-covered at 5,586 meters above sea level. Despite a persistent cold wind from the mountains, the butterfly richness was great, and I encountered for the first time a familiar species, the swallowtail, Papilio machaon. More common, however, was Papilio xuthus, which is quite similar to our swallowtail.

After a few days, I discovered that all day butterflies were drawn to watercourses. Perhaps something like a counterpart to the hilltoppingeffekt where butterflies with sparse populations are drawn to heights. They naturally needed moisture, but subsequently moved little from the small channels of meltwater that found their way down from the mountains. For several weeks, I experienced no rain, and it seemed to be the normal order that spring here is bone-dry just as in the Himalayas and that rain arrives only with the respective monsoon. The area was particularly rich in Lycaenidae with incredibly beautiful small Heliophorus species. Only one Neptis species flew here and may well have been the banded glider found in Europe, Neptis rivularis. Two skippers were absolutely enormously charming and not entirely easy to catch in the net. These were a Carterocephalus species, probably C. alcinoides, and the powerful Lobocla liliana. In Europe, we lack large skipper species similar to liliana, and it was pleasant to outsmart it. The sweet alcinoides almost gave me homesickness for meadows with silvicolus and palaemon.

In the dry pine forests, a Hipparchia species flew so rarely that I failed to catch any. Blooming Azalea and Rhododendron had no visiting butterflies, and I therefore preferred to stay in pastures with legumes and shrubs.

The next stop on the journey was the fateful town of Dali for me, on the shore of Lake Erhai. Here I was already as far south as the 26th parallel (corresponding to the Canary Islands), so it was somewhat surprising that so many species were still entirely familiar. By the lake at 1,800 meters above sea level, I found larvae of the rosy marsh moth, Arsilonche albovenosa, which I reared after a couple of weeks. On common aspen, Populus tremula, on the mountain slope, I collected larvae of the common puss moth, Dicranura vinula. Despite the move from Lijiang being relatively short, the fauna changed considerably, which may have been due to the somewhat lower altitude and the approaching summer.

Each day I followed one of the countless small rivers up into the mountains and here encountered silver pheasants and a large marten which the Chinese called choli. The terrain changed rapidly from open pastures on the moraine-covered foot of the mountains to impenetrable scrub and bamboo thicket where the rivers disappeared into deep ravines. Best was to follow the hunters' trodden paths and watch out for their pheasant snares or to balance on the edge of irrigation channels that diverted water deeper into the mountain. In the actual transition to forest, butterfly fauna was richest with several species of the inedible Byasa, Windmills, which could sail but rarely flew away from a running net. Furthermore, a couple of species of Dodona, Argynnis, and Vanessa indica.

Only one grass butterfly genus was represented, Ypthima. The great species richness was as before among the Lycaenidae. Over these mountains, clouds constantly hung, and one soon entered the cloud forest where only occasional sluggish Windmills struggled upward with lazy wingbeats, or glided down on falling winds. I found only a small pleasant butterfly oasis in the denser pine forest at higher altitude. This consisted of a depression with an open fen with a blue iris species, ferns, cloudberries, and several large-growing Oriental unknown plant species. A small sooty-black metallic-winged forester, Procris, was here in great abundance, which surprised me as I had not seen any species in this family before. On poplars at the edge of the terraced fields at the foot of the mountains, numerous pupal cases on the trunks revealed that a larger clearwing, probably a Paranthrene species, was on the wing. I tried an entire battery of Nils Ryrholm's pheromones, but these were apparently not sufficiently exotic.

In mid-May, I left Dali for the tropical southern part of Yunnan and traveled to Jinghong in Xishuangbanna on the Mekong River. Here I waved the net less, as I was less inclined to collect the large number of tropical species. The first day I was constantly bitten by large Papilio species, the beautiful black ones with emerald green and blue markings. Even when these sat still, the air cushion in front of the net seemed sufficient for them to slip to the side with their large wing area. The pine forests here were full of a very large genuine tiger moth species that had defoliated the trees and spun cocoons on the trunks, similar to those of the pine-tree lappet, Dendrolimus pini, but considerably larger.

Upon returning to Dali, there was more activity around the town's few mercury vapor lamps, and I made a nighttime raid every dawn. I soon discovered that Chinese bats are more cunning than our species. These picked sitting butterflies from the wall. Left were only inedible species of the family Arctidae and a large yellowish-green Saturnid, the moon moth, Actias selene, which the bats probably perceived as too large a catch. Closer to ground level, one could, however, find some night flyers, but generally, the fauna here seemed to be in the quiet phase we are accustomed to in Sweden after the spring flight itself. An impressive species in any case was the black-banded prominent, Acronycta major, which resembles our psi but with double wingspan, and the very beautiful metallic-gleaming scarlet tiger, Callimorpha principalis. The latter I also found freshly emerged in daytime, but only in urbanized areas with many nettles.

The hour of fate had now struck, and a chambermaid at the hotel caught me with all butterflies spread out on the bed. The police waited, however, a few more days, until I checked out of the hotel and booked a bus seat. The raid should preferably yield maximum in fines, which was calculated based on the number of collected insects. The best policy perhaps would have been to stay there for good and let them wait until they could have become millionaires! The fine was the neat sum of 500 US dollars, not including all material, film, and notes. Thereafter, expulsion with a ten-day residence permit for the exit, which took me to Hong Kong, where I arrived a day before all tourists in China were instructed to leave the country for their safety. I later got a small revenge on the police.

Claes Eliasson recounts a 1989 butterfly-collecting expedition across China, traveling from Beijing westward through Sichuan province (Emei Shan) to Yunnan province (Lijiang and Dali). He encountered numerous Papilio species (P. machaon, P. xuthus), Lycaenidae, and other day-butterflies, along with a cicindelid ground beetle, and collected pupae of various species for rearing. The narrative documents regional faunal shifts with altitude and season, while detailing his arrest by Chinese police—a consequence of foreign collectors' strict regulations—and describing the prohibitive demands placed on foreign butterfly collectors in Asia following incidents involving Japanese collectors.
Extracted text

58

Kinaresan
Claes Eliasson, Bäcktorpet, Torphyttan 16, 711 91 Lindesberg

Att en gång få uppleva naturen och då speciellt fjärilsfaunan i andra
änden av den Eurasiatiska kontinenten har lockat mig sedan unga år.
Jag realiserade drömmen 1989 när det politiska klimatet i den kommu-
nistiska världen började se ut att gå mot en vår. Åtminstone i Kina
hade det blivit relativt fritt att resa på egen hand så länge man
höll sig till platser som godkänts av myndigheterna.

. Kuasmo) av sk

N

gojka! -
SoA .
tv
Har!
/ -
nt AN
Beijing e sa Så
—tLtt
AA It
RAR
tta ed
. lönen enn
,” Tr sharr
/ of
205
Me —
VA q
wj an
+ (0 NA
pa ” VA LA
by Heng Heng
AD
Lä VA
a .

Fjärilssamlandet där borta tog dock en ände med förskräckelse och fick
1996 ny aktualitet genom 5 svenska kollegors missöden i Indonesien. En
av orsakerna till att många asiatiska länder idag är så stränga vad

gäller fjärilsfångst kan bäst beskrivas med Sven Järrings bevingade ord

"japaner, japaner, japaner, överallt japaner". På platsen där jag blev
arresterad talade polismännen stolt om att de redan tagit 9 japaner
före mig och att jag var den första västerlänningen. Tyvärr tycks det
närmast hopplöst att få tillstånd att bedriva insamlingar i Kina.
Meningen var att jag skulle sammanstråla med Laszlo Ronkay m fl ungrare
i Urumehi. De hade lyckats förhandla till sig ett tillstånd. Villkoren
får nog anses horribla. Kinesiska Lantbruksmyndigheten krävde i utbyte
för varje utförd kinesisk fjäril en preparerad och ettiketterad fjäril
från Europa! Av denna orsak blev sen inga fler expeditioner planerade.
Expeditionen 1989 blev stoppad p g a studentupproren på Himmelska
Fridens torg.

Jag ankom till Beijing de första dagarna i april när körsbärsträden
blommade och de blå skatorna (samma art som i Spanien) vänslades i
träden i stadens parker. Det var en fantastisk start efter en uttråk-
ande resa genom Sibiriens plana sjöfattiga trädstäpp med flera dagar
av endast björk och ängar utanför tågfönstret. Vi skämtade om att vi
säkert åkte genom hemliga områden och att vad vi såg endast var en och
samma kuliss som vevades utanför fönstret.

Naturvariationen börjde först efter Krasnojarsk där tall, gran, lärk
och framförallt asp blev vanliga inslag. Några få mil bortom Bajkalsjön
tog skogen slut och sedan återstod endast böljande stäpplandskap med
lite popplar och viden i floddalarna. Enda sevärdheten under hela resan
var två Snötranor i ett gigantiskt vassträsk som ännu var fruset.
Detta längs vägen mellan gränsen och Harbin.

Norra Kina var vid ankomsten ännu i kyligaste laget så jag reste i
riktning sydväst till provinsen Sichuan och stannade i den lilla uni-
versitetsstaden Emei Shan vid foten av berget med samma namn. Berget

är en uråldrig vallfärdsort för buddister. I ett av de många templen
bodde ännu några åldriga munkar och deras purunga noviser. De hade fått
lov att representera det förkastade förflutna. Där gick det utmärkt att
bo och härifrån gjorde jag dagliga utflykter vid bergets fot till fält
odlade med senapsväxter och den halvt uttorkade flodbädden där särskilt
kvinnornas tvättplatser och annat spillvatten från små utsläpp lockade
till sig fjärilar. Enligt två engelska lärare som bott på universitetet
i ett par års tid hade jag oerhörd tur med vädret då det endast är 25
molnfria dagar per år och jag fick en hel vecka.

För varje dag kläcktes fler och fler dagfjärilar och det är främst
Papilioniderna jag minns härifrån. Två arter var mycket vanliga. Det
var Pazala eurous och en Achillides art som gärna besökte senaps-

Pazala eurous Polyura eudamippus

59

60

blommorna. På smutsvattenfläckar vid flodbädden fångade jag en av de
nervösa Idaides arterna, som med det passande namnet bluebottle, i
värmen påminner en intresseuppslukad entomolog om att även han måste
dricka ibland. Den likaså oerhört snabbflygande asätande nymphaliden
Polyura eudamippus fångade jag på en död mus. Dessa fjärilars kraft-
fulla fjärilars vingslag gör att vingarna lätt bryts sönder i för små
giftburkar.

Neptis sp. Kaniska canacae

Här vid floden gäckades jag också varje dag av den vackra blå Kaniska
canace som resolut vägrade att landa. I de skuggigare delarna av floden
där skogen tog vid, flög en trevlig orangegul och svart art av de i
Asien mycket talrikt representerade Neptis arterna. Dessa arter har en
mycket tilltalande segelflykt och är lätta att fotografera eller fånga.
Den mest svårfångade arten var dock en stor sandjägare av släktet
Cicindela, som jag smög mig på medelst ålning. Den förflyttade sig hela
tiden i cirkel men trots ett otal missar fick jag till slut tag i ett
färgsprakande exemplar i rött/grönt och blått, cirka dubbelt så stor
som vår campestris.

Nattfjärilsfångsten var mindre givande då belysningen överallt bestod
av vanliga glödlampor. En dags vandring längs körvägen upp till berget
ledde mig dock till en bra plats. Denna var en liten kraftstation där
fjärilar samlats överallt på väggarna inne i lokalen. Med hjälp av ett
litet teckningsblock och håven förklarade jag för kineserna vad jag
ville göra där inne och de tittade sen skrattande på. Enda nattfjärilen
jag möjligen insamlade här och minns ännu var ett mycket kraftfullt
nattfly med blåbandade bakvingar. Jag såg den senare under flygning då
den gav ett märkligt ljud ifrån sig. Laszlo Ronkay visade mig senare
att detta åstadkoms av en blåsa i bakvingen. I Emei shan området såg
jag inga arter som var bekanta från Europa.

Jag förflyttade mig härifrån i riktning sydsydväst till nordligaste
delen av provinsen Yunnan och den lilla pittoreska staden Lijang i en
dal på kanske 2 500 m ö h, öster om Jadedrakens berg som är ständigt
snöklätt och 5 586 m ö h. Trots en ihållande kylig vind från bergen var
fjärilsrikedomen stor och jag stötte för första gången på en bekant
art, makaonfjärilen, Papilio machaon. Vanligare var dock Papilio xuthus
som är rätt lik vår makaonfjäril.

Efter några dagar upptäckte jag att alla dagfjärilar drogs till
vattendrag. Kanske något av motsvarigheten till hilltoppingeffekten
där fjärilar med glesa populationer dras till höjder. De behövde
naturligtvis fukt, men avlägsnade sig sen föga från de rännilar med
smältvatten som letade sig ned från bergen. Under flera veckors tid
upplevde jag inga regnväder och det föreföll tillhöra den normala
ordningen att våren här är knastertorr precis som i Himalaja och att
regnet ankommer först med respektive monsun. Området var särskilt rikt

Papilio machaon chinensis Papilio xuthus

på Lycaenider med otroligt vackra små Heliophorus arter. En enda
Neptisart flög här och kan väl ha varit den i Europa förekommande
bandade seglaren, Neptis rivularis. Två smygare var alldeles enormt
charmerande och inte helt lätta att ta i håven. Det var dels en
Carterocephalus art, troligtvis C alcinoides och den kraftfulla
Lobocla liliana. I Europa är vi utan stora smygararter liknande
liliana och det var trevligt att överlista den. Den söta alcinoides
gav nästan hemlängtan till ängar med silvicolus och palaemon.

Carterocephalus alcinoides Lobocla liliana

I de torra tallskogarna flög en Hipparchia art så sällsynt att jag
ej lyckades få någon. Blommande Azalea och Rhododendron hade inga
besökande fjärilar och jag höll mig därför helst i betesmarker med
ärtväxter och buskage.

Nästa anhalt på resan var den för mig ödesdigra staden Dali vid sjön
Erhais strand. Här befann jag mig redan så långt söderut som 26:e
breddgraden (motsvarande Kanarieöarna), att det var något förvånande
att så många arter ännu var helt bekanta. Vid sjön på 1 800 m ö h
hittade jag larver av lansettvinge, Arsilonche albovenosa, som jag
kläckte efter ett par veckors tid. På vanlig asp, Populus tremula, i
bergssluttningen plockade jag larver av den allmänna gaffelsvansen,
Dicranura vinula. Trots att förflyttningen från Lijang var relativt
kort förändrades faunan avsevärt, vilket möjligen hade med den något
lägre höjden och den annalkande sommaren att göra.

Varje dag följde jag någon av de otaliga småfloderna upp i bergen och
stötte här på silverfasaner och en storväxt mård som kineserna kallade
choli. Terrängen förändrades snabbt från öppna betesmarker på bergens
moränklädda fot till ogenomtränglig busk och bambusnårskog där floderna

61

62

dök in i djupa raviner. Bäst var att följa jägarnas upptrampade stigar
och passa sig för deras fasansnaror eller att balansera på kanten till
bevattningskanaler som avledde vattnet djupare in i berget. I själva
övergången till skogsmark var fjärilsfaunan som rikast med flera arter
av de oätliga Byasa, Windmills, som kunde segla men sällan flög ifrån
en löpande håvman. Vidare ett par arter Dodona, Argynnis och Vanessa
indica.

Dodona sp. Ypthima sp

Ett enda gräsfjärilssläkte
fanns representerat, Ypthima.
Den stora artrikedomen var
som tidigare bland Lycaenid-
erna. Över dessa berg hängde
ständigt moln och man passer-
ade snart in i molnskogen där
endast enstaka tröga WindmillsS
strävade uppåt med sega ving
slag, eller seglade utför på
fallvindarna. Hittade endast
en liten trevlig fjärilsoas

i den tätare tallskogen på
högre höjd. Denna utgjordes

av en sänka med ett öppet kärr
med en blå irisart, ormbunkar,
björnbär och flera storväxta
orientaliska okända växtarter.
En liten sotsvart metallvinge-
svärmare, Procris, fanns här

i stor mängd vilket förvånade
mig då jag ej sett någon art

i denna familj tidigare. På
popplar i kanten av terrass-
odlingarna vid bergens fot
skvallrade en mängd av pupp-
skal i stammarna om att en
större glasvinge, troligen en
Paranthrene art var på ving-
arna. Prövade ett helt batteri
av Nils Ryrholms feromoner,
men dessa var tydligen inte
tillräckligt exotiska.

I mitten på maj lämnade jag Dali för den tropiska södra delen av
Yunnan och reste till Jinghong i Xihuanbanna vid Mekongfloden. Här
viftade jag mindre med håven då jag var mindre hågad av den stora
mängden tropiska arter. Gick första dagen ständigt bet på stora arter
Papilio av de vackra svarta med smaragdgrön och blå vattring. Även då
dessa satt still föreföll luftkudden framför håvtyget tillräcklig för
att de med sin stora vingyta skulle slinka vid sidan. Tallskogarna
var här fulla av en mycket stor äkta spinnarart som kalåt träden och
spann kokonger på stammarna, liknande de av tallspinnaren, Dendrolimus
pini, fast betydligt större.

Actias selene

Vid återkomsten till Dali var det mer fart runt stadens fåtaliga
kvicksilverlampor och jag gjorde en nattlig rajd varje gryning.
Upptäckte snart att kinesiska fladdermöss är mer förslagna än våra
arter. Dessa plockade sittande fjärilar från väggen. Kvar blev endast
oätliga arter av familjen Arctidae och en stor gröngul Saturnid,
månspinnaren, A. selene, som fladdermössen sannolikt uppfattade som
för stort byte. Närmare marknivån kunde man dock hitta en del nattflyn,
men generellt tycktes faunan här vare inne i den stillsamma fas vi är
vana vid i Sverige efter själva vårflygningen. En imponerande art

var i alla fall aftonflyet Acronycta major som liknar vår psi, men

med dubbel vingbredd, samt den mycket vackra metallglänsande
glansspinnaren Callimorpha principalis. Den senare hittade jag även
nykläckt under dagtid, men endast i urbaniserade områden med mycket
nässlor.

Acronycta major -— Callimorpha principalis

Ödestimman var nu slagen och en städerska på hotellet ertappade mig
med alla fjärilar utbredda på sängen. Polisen väntade dock ytterligare
några dagar, tills jag checkade ut från hotellet och bokade bussplats.
Tillslaget skulle ju helst ge maximalt i bötesbelopp, vilket räknades
fram av antalet insamlade insekter. Bästa policy kanske hade varit

att stanna där för gott och låta dem vänta tills de kunde blivit
miljonärer ! Bötesbeloppet var den nätta summan av 500 US dollar, allt
material, film och anteckningar ej inräknade. Därefter utvisning med
tio dagars uppehållstillstånd för utresan, som förde mig till Hongkong,
dit jag anlände en dag innan alla turister i Kina anmodades att för
sin säkerhet lämna landet. Fick senare en liten revanch mot polisen,

63

Download issue: