One might speculate about the reasons for the Thistle butterfly's enormous distribution. The most important reason here is probably the species' migratory behaviour. Since it constantly migrates over large areas, the possibility for relict populations to form new species is prevented, as these are continually intermixed with migrating animals. These migrating animals have also reached nearly all places on our earth. Moreover, the species feeds on all manner of herbs, with us mainly thistles, hence the name. This greatly facilitates the possibilities of finding food wherever it chooses to travel and reproduce.
On the American continent there are at least 8 species, of which 6 are in South America. Our Thistle butterfly, Cynthia cardui, is found as far down as northernmost Colombia. However, it is far from as dominant on the American continent as in Europe and Asia. As to the reasons for this, one perhaps cannot speak with certainty. Nevertheless, one can make certain speculations, and I would like to hear the views of Insectifera's readers on this.
In the Old World, the Mediterranean does not constitute an obstacle for the Thistle butterfly. On the contrary, the large warm winter area around the Mediterranean with coastal regions north of the Sahara and areas towards India provide perfect places from which to constantly migrate. It has been speculated that recent years' invasion came from the regions around the Caucasus.
Central America is an enormously much smaller area than Africa and southern Asia. Perhaps this hinders the species' opportunities to dominate over species within the same genus there and thus gives these the opportunity to flourish. Looking at the distribution area, it seems as if the species is programmed to migrate northward. It is admittedly found in South Africa but is quite rare there. In South America and Australia it is absent, as described above. In general terms it can also be noted that very few species have colonized South America and Australia from the north. Probably only a small percentage of these continents' number of species has colonized the continent from the north. This applies especially to South America, which has been isolated from the rest of the world for a very long time and now has contact only via the narrow Panamanian isthmus.
Remarkable, however, is that South America harbours so many other Thistle butterfly species. Did the origin of these species lie there already when the continent separated from Africa when Gondwanaland split 80 million years ago?
I myself have seen in 30 million year old limestone layers in England a butterfly that was very similar to our own Thistle butterfly. It was so well preserved that even the colours could be discerned! What surprised me most was how similar it was to our own species today. One then asks oneself whether, if it looked like today's animal already 30 million years ago, it should not then 30 million years ago also have been able to look as it did a further 30 million years before. We are then almost back to the time of Gondwanaland's dissolution. When one like me has studied Africa's and South America's butterfly fauna in parallel for 20 years, one cannot sufficiently marvel at the similarities between many of these continents' species. Presumably it is all much older than was previously thought.
South America harbours, in addition to our own C. cardui, the following Thistle butterfly species:
The image material is taken from Bernard D'Abrera's extraordinary book work on our earth's butterflies. The animals in question are from "Butterflies of the Neotropical Region, part 4".
Vanessa braziliensis
Vanessa altissima
Andes: Ecuador, Peru, Bolivia
Vanessa myrinna
Venezuela–Bolivia, Brazil
Vanessa terpsichore
Chile–?, Colombia–?
Vanessa carye
Andes: Colombia–Chile
In North America, in addition to our own Thistle butterfly, also flies:
Vanessa anabella
Canada–Guatemala
Vanessa virginiensis
North America, Caribbean
Of some interest in this context can also be that two of the above species, virginiensis and carye, have also been found on the Galapagos Islands 100 miles out in the Pacific Ocean! These fine drawings are taken from the book on the Galapagos Islands' animal world!
Cynthia virginiensis Cynthia carye
Regarding these Thistle butterflies one can easily establish that the same colour variation occurs in most species hatched during different seasons as in our Thistle butterfly Cynthia cardui. Similar to with us, animals hatched during summer are usually somewhat redder than spring animals, which are more yellow.
As appears above, the Thistle butterfly's relatives are all bound to the New World. The Thistle butterfly's close relative the Admiral, Vanessa atalanta, has a similar but somewhat smaller distribution area than the Thistle butterfly. A major difference is, however, that none of the other "Admirals" are found in America. They are all found in Asia and Australia.
The Admiral occurs with several species with our own admiral as the completely dominant one with a distribution area that is circumpolar, which means that it is found in North America, North Africa and northern Asia. It does not, however, go as far south as the Thistle butterfly in Africa and Asia and is completely absent in South America, Tropical Africa, Australia and the southernmost Asia.
The species does, however, have several close and very interesting relatives. The best known is probably the Indian Admiral, which has its main distribution from India via China to Japan. On Ceylon and on the southern tip of the Indian peninsula flies the subspecies Vanessa indica nubicola. The Indian Admiral is, however, also found on the Canary Islands and Madeira and now also on the south coast of the Iberian Peninsula. It differs markedly in colour from the Indian animals, as the Canary Island ones are much redder.
This species' distribution area is something of a mystery with two occurrences so far apart. The explanation could be that the area between the Canary Islands and India consists mostly of desert. The Admiral, both Linnaeus' as well as the Indian, does not seem to like this type of landscape as well as the Thistle butterfly. The Sahara desert has evidently expanded during the Quaternary period and may then have cut off the Canary Island animals. The common Admiral or Linnaeus' Admiral as I prefer to call it, flies together with the Canary Island one on the Canary Islands and Madeira.
Bernard D'Abrera, who has published the great work on our earth's butterflies, has also been the first to note a remarkable difference between the Indian and the common Admiral. The Indian Admiral has much longer antennae than our Admiral!
The explanation for the remarkable distribution could of course also be that the species once migrated and then ended up on the Canary Islands where it subsequently managed to persist. I am, however, sceptical of this explanation as Vanessa indica does not have the common admiral's migratory behaviour.
Vanessa atalanta
North America, Europe, North Africa, northern Asia
Vanessa indica vulcania
Canary Islands, Madeira (Spain, Portugal)
Vanessa nubicola
Vanessa indica
Southernmost India, Ceylon
India, China, Japan
In Southeast Asia, in addition to the Indian Admiral and the Ceylonese Admiral, there is also an interesting relic on the remarkable island Sulawesi. Actually, it is not surprising that precisely this island harbours the only relative of our Admiral outside its enormous distribution area in the Old World. Sulawesi or Celebes as the island is sometimes called harbours many very remarkable butterflies, of which a large number are endemic. The island also seems to have been cut off from the rest of the Southeast Asian archipelago for long periods, as many species found both west and east of Sulawesi are absent on this remarkably shaped island. Actually it is only the highest parts of the island's mighty mountain chain that today reach above the water surface.
On Sulawesi's southernmost part flies rarely the remarkable Vanessa buana. Not much seems to be known about this butterfly.
In the mountains of western Sumatra flies Vanessa samani, which is quite similar to our own admiral but somewhat smaller and lighter.
Vanessa buana
Southernmost Sulawesi
Vanessa samani
Western Sumatra
The Admiral's distribution area with its very closely related species and subspecies can perhaps be interpreted as showing that it is in decline or that it once had a larger distribution area than today. This can perhaps be explained by the fact that it in Asia today, that is during the last few million years, no longer has the same migratory drive as with us. This makes it easier for local populations to develop into "good species" when genetic material is not constantly "replenished" from the parent species.
On Java, the Sunda Islands and on Mindanao, the southernmost of the large Philippine Islands, flies the smallest and perhaps least conspicuous of the earth's Admirals, Vanessa dejeanii.
In southern Australia and on New Zealand flies Vanessa itea, which is called the Yellow Admiral. It differs markedly from the other admirals on our earth with its large yellow patch on the forewing.
Vanessa dejeanii Vanessa itea
On New Zealand also flies perhaps the most beautiful of all the earth's Admirals, the dark blue, red-spotted Vanessa gonerilla.
Perhaps the most remarkable Vanessa species is the Hawaiian Admiral. It is somewhat of a transitional form between the Thistle butterfly and the Admiral. With its isolated location one can only speculate about its origin. It is still found today on most of the large islands in the group but is not common anywhere.
Vanessa gonerilla Vanessa tameamea
References
Bernard D'Abrera, Butterflies of the Neotropical Region
Butterflies of Australia
Butterflies of the Oriental Region
Butterflies of the Holarctic Region
Charles Mc Cubbin, Australian Butterflies
W.B.R. Laidlaw, Butterflies of New Zealand
Norman Hickin, Animal life of the Galapagos
James A Scott, 1986, The Butterflies of North America
William H Howe, 1975, The Butterflies of North America
A.M. Emmet, The scientific names of the British Lepidoptera
Etsuzo Tsukada, Butterflies of the South East Asian Islands
Gästrikland's Entomological Association has awarded
Hans Lundberg, Stockholm
1996's GOLDWING PRIZE
The Goldwing Prize is the association's environmental award for commendable efforts for the environment with particular emphasis on the preservation of biological diversity.
The motivation for this year's prize reads:
"For a selfless and sincere commitment in the important work of preserving Borneo's rainforests"
The prize was awarded on: 23 January at 19.00 at the Forest Museum Silvanum, in Gävle
The actual prize ceremony was a joint arrangement with the Study Advancement Association in Gävle.
Hans Lundberg, left, receives 1996's Goldwing Prize from the chairman of Gästrikland's Entomological Association, Göran Sjöberg
32
Orsaken till Tistelfjärilens enorma utbredning kan man möj-
ligen spekulera i. Den viktigaste orsaken torde här vara
artens migrationsbeteende. Eftersom den ständigt migrerar
över stora områden uteblir möjligheterna för reliktförekomster
att bilda nya arter eftersom dessa ständigt blandas med
migrerande djur. Dessa migrerande djur har också nått till
nästan alla platser på vår jord. Arten lever dessutom på
allehanda örter, hos oss huvudsakligen tistlar, därav namnet.
Detta underlättar i hög grad möjligheterna att finna föda
var helst den väljer att dra fram och föröka sig.
På den amerikanska kontinenten finns det minst 8 arter varav
6 arter i Sydamerika. Vår Tistelfjäril, Cynthia cardui,
påträffas ner till nordligaste Colombia. Den är dock inte
alls så dominerande på den amerikanska kontinenten som i
Europa och Asien. Om orsaken till detta kan man kanske inte
uttala sig om med säkerhet. Man kan ju ändock göra vissa
spekulationer och jag vill här gärna få synpunkter från
Insectiferas läsare om detta.
I den gamla värden utgör inte Medelhavet något hinder för
"Tistelfjärilen. Tvärt om utgör det stora vintervarma området
runt Medelhavet med kusttrakterna norr om Sahara och områdena
bort mot Indien perfekta platser att hela tiden migrera från.
Det har ju spekulerats i att de senaste årens invasion kommit
från trakterna runt Kaukasus.
Mellanamerika är ett oerhört mycket mindre område än Afrika
och södra Asien. Kanske hämmar detta artens möjligheter att
där dominera över arter inom samma släkte och därför ge dessa
möjligheter att blomstra. Tittar man på utbredningsområdet
verkar det som om arten är programmerad att migrera norrut.
Den finns visserligen i Sydafrika men är där ganska sällsynt.
I Sydamerika och Australien saknas den ju som ovan beskrivits.
Rent generellt kan också konstateras att mycket få arter
koloniserat Sydamerika och Australien norrifrån. Troligen
bara någon procent av dessa kontinenters antal arter har
koloniserat kontinenten norrifrån. Detta gäller särskilt
Sydamerika som ju varit avskilt från övriga världen under
mycket lång tid och nu endast har kontakt via det smala
Panamanäset.
Märkligt är dock att Sydamerika hyser så många andra
"Tistelfjärilsarter"., Fanns ursprunget till dessa arter där
redan då kontinenten avskildes från Afrika då Gondwanaland
sprack för 80 milj år sedan ?
Själv har jag i 30 miljoner år gamla kalkstenslager i England
sett en fjäril som var mycket lik vår egen Tistelfjäril. Den
var så välbevarad att t o m färgerna gick att urskilja ! Det
som förvånade mig mest var hur lik den var vår egen art idag.
Man ställer sig då frågan, om den såg ut som dagens djur redan
för 30 miljoner år sedan, så borde den väl då för 30 miljoner
år sedan också ha kunnat se ut som den gjorde ytterligare 30
miljoner år dessförinnan. Vi är då nästan tillbaka till tiden
för Gondwanalands upplösning. När man som jag under 20 år
studerat Afrikas och Sydamerikas dagfjärilsfauna parallellt
kan man inte nog förundra sig över likheterna mellan många
av dessa kontinenters arter. Förmodligen är allt mycket
äldre än man tidigare trott.
Sydamerika hyser förutom vår egen C cardui följande Tistelfjärilsarter:
Bildmaterialet är saxat ur Bernard D'Abreras untomordentliga bokverk
om vår jords dagfjärilar. De nu aktuella djuren är från "Butterflies
of the Neotropical Region, part 4".
Idas
vv
2
SJ
[
Vanessa braziliensis
se)
NM
VV,
|G
<Å REAR
k)
AA
Sydamerika
ES Ia
Er -
Bun d
Sa
SA
fe
AR
Vanessa altissima
Anderna:
Ecuador, Peru, Bolivia
tldltisstma 3 R
Vanessa myrinna
I
Venezuela-Bolivia
Brasilien
Vanessa terpsichore
Chile - ?
Colombia ?
Vanessa Carye
Anderna:
Colombia - Chile
El varpe CR Pl emrye Vv 33
I Nordamerika flyger förutom vår egen Tistelfjäril även:
Vanessa anabella
Canada - Guatemala
Vanessa virginiensis
Nordamerika, Karibien
Av visst intresse i detta sammanhang kan också vara att två
av ovanstående arter, virginiensis och carye, även påträffats
på Galapagosöarna 100 mil ut i Stilla Oceanen ! Dessa fina
teckningar är hämtade ur boken om Galapagosöarnas djurvärd !
Cynthia virginiensis Cynthia carye
Beträffande dessa Tistelfjärilar kan man lätt konstatera att
samma färgvariation förekommer hos de flesta arterna kläckta
under olika årstider som hos vår Tistelfjäril Cynthia cardui.
I likhet med hos oss är djuren som kläckts under sommaren
oftast något rödare än vårdjuren som är mera gula.
Som framgått ovan är Tistelfjärilens släktingar alla knutna
till den Nya Världen. Tistelfjärilens nära släkting Amiralen
Vanessa atalanta har ett likartat men något mindre utbred-
ningsområde än Tistelfjärilen. En stor skillnad är dock att
inte några av den andra "Amiralerna" finns i Amerika. De
finns alla i Asien och Australien.
Amiralen förekommer med flera arter med vår egen amiral som
den helt dominerande med ett utbredningsområde som är
cirkumpolärt vilket innebär att den finns i Nordamerika,
Nordafrika och norra Asien. Den går däremot inte lika långt
söderut som Tistelfjärilen i Afrika och Asien och saknas
helt i Sydamerika, Tropiska Afrika, Australien och sydligaste
Asien.
Arten har dock flera nära och mycket intressanta släktingar.
Mest känd är väl den Indiska Amiralen som har sin huvudsakliga
utbredning från Indien via Kina till Japan. På Ceylon och på
den Indiska halvöns sydspets flyger underarten Vanessa indica
nubicola. Den indiska Amiralen finns dock också på Kanarie-
öarna och Madeira samt numera även på den Iberiska halvöns
sydkust. Den skiljer sig markant i fråga om färgen från de
Indiska djuren då de Kanariska är mycket rödare.
Denna arts utbredningsområde är något av ett mysterium med
två förekomster så långt ifrån varandra. Förklaring kan
vara att området mellan Kanarieöarna och Indien mestadels
består av öken. Amiralen, såväl Linnés som den Indiska tycks
inte gilla denna naturtyp lika bara som Tistelfjärilen.
Saharaöknen har uppenbarligen utvidgat sig under kvartärtiden
och kan då ha skurit av Kanariedjuren. Den vanliga Amiralen
eller Linnés Amiral som jag föredrar att kalla den flyger
tillsammans med den Kanariska på Kanarieöarna och Madeira.
Bernard D'Abrera, som utgivit det stora bokverket om vår
jords dagfjärilar, har också som den förste noterat en
märklig skillnad mellan den Indiska och den vanliga Amiralen.
Den Indiska Amiralen har mycket längre antenner än vår Amiral!
Förklaringen till den märkliga utbredningen kan naturligtvis
också vara att arten en gång migrerat och då hamnat på
Kanarieöarna där den sedan förmått hålla sig kvar. Jag är
dock skeptisk till denna förklaring då Vanessa indica inte
har den vanliga amiralens migrationsbeteende.
Vanessa atalanta
Nordamerika
Europa, Nordafrika
n Asien
Vanessa indica vulcania
Kanarieöarna, Madeira
(Spanien, Portugal)
Vanessa nubicola
Vanessa i indica Sydligaste Indien
Ceylon
Indien, Kina, Japan
35
I sydostasien finns förutom den Indiska Amiralen och den
Ceylonesiska Amiralen även en intressant relikt på den märk-
liga ön Sulavesi. Egentligen är det inte förvånande att just
denna ö hyser den enda släktingen till vår Amiral utanför
dess enorma utbredningsområde i gamla värden. Sulawesi eller
Celebes som ön ibland kallas hyser en mängd mycket märkliga
dagfjärilar varav ett stort antal endemiska. On tycks också
ha varit avskuren från den övriga sydostasiatika arkipelagen
under långa tider eftersom många arter som finns såväl väster
som Öster om Sulawesi, saknas på just denna märkligt formade
Ö. Egentligen är det bara de högsta delarna av öns mäktiga
bergskedja som idag når upp över vattenytan.
På Sulawesis sydligaste del flyger sällsynt den märkliga
Vanessa buana. Inte mycket verkar vara känt om denna fjäril.
I bergen på västra Sumatra flyger Vanessa samani som är ganska
lik vår egen amiral men något mindre och ljusare. |
Vanessa buana
Sydligaste Sulawesi
Vanessa samani
Västra Sumatra
Amiralens utbredningsområde med dess mycket närstående arter
och underarter kan möjligen tolkas så att den är på tillbaka-
gång eller att den för länge sedan haft ett större utbred-
ningsområde än idag. Detta kan kanske förklaras med att den
i Asien idag, dvs under de senste årmilionerna, inte längre
har samma vandringsdrift som hos oss. Det blir därigenom
lättare för lokala populationer att utvecklas till "goda
arter" när genetiskt material inte ständigt "fylls på" från
moderarten.
På Java, Sundaöarna och på Mindanao, den sydligaste
av den stora Filippinska öarna, flyger den minsta
och kanske minst iögonenfallande av jordens Amiraler,
Vanessa dejeanii.
I södra Australien och på Nya Zeeland flyger Vanessa itea
som kallas för Gul Amiral. Den skiljer sig markant de från
övriga amiralerna på vår jord med sin stora gula fläck på
framvingen.
: - Vv itea
Vanessa dejeanii anessa
På Nya Zeeland flyger också den kanske vackraste av alla
jordens Amiraler, den mörkblå, rödfläckade Vanessa gonerilla.
Den kanske märkligaste Vanessa-arten är den Hawaiianska
Amiralen. Den är något av en övergångsform mellan Tistel-
fjärilen och Amiralen. Med sitt isolerade läge kan man bara
spekulera om dess ursprung. Den finns idag fortfarande kvar
på de flesta av de stora öarna i ögruppen men är inte vanlig
någonstans.
Vanessa gonerilla Vanessa tameamea
Referenser
Bernard D'Abrera, Butterflies of the Neotropical Region
Butterflies of Australia
Butterflies of the Oriental Region
Butterflies of the Holarctic Region
Charles Mc Cubbin, Australian Butterflies
W.B.R. Laidlaw, Butterflies of New Zealand
Norman Hickin, Animal life of the Galapagos
James A Scott, 1986, The Butterflies of North America
William H Howe, 1975, The Butterflies of North America
A.M. Emmet, The scientific names of the British Lepidoptera
Etsuzo Tsukada, Butterflies of the South East Asian Islands 37
38
Gästriklands Entomologiska Förening har tilldelat
Hans Lundberg, «Stockholm
1996 års GULDVINGEPRIS
Guldvingepriset är föreningens miljöpris för berömvärda
insatser för miljön med särskild betoning på bevarandet
av den biologiska mångfalden.
Motiveringen till år
ets pris lyder:
" För ett oegennyttigt och uppriktigt ställningstagande i det
viktiga arbetet för bevarandet av Borneos regnskogar "
Priset utdelades den: 23 janu
Silvanum, i Gävle
Själva prisutdelningen var et
Studiefrämjandet i Gävle.
ari kl 19.00 på Skogsmuseet
t samarrangemang med
Hans Lundberg, t.v. mottar 1996 års Guldvingepris av ord-
föranden i Gästriklands Entomologiska Förening, Göran Sjöberg