Karl Källander, Sörtorp, Floda, 641 90 Katrineholm
Ladakh is an ancient kingdom around the valley of the Indus River in the northwestern part of the Himalayas, in the midst of the troubled border regions between India, Pakistan and Tibet. The country is now part of the Indian state of Kashmir and was only opened to foreign visitors as late as the 1970s. In 1995 and 1997 I spent a few weeks in July–August in this exciting mountain landscape. The lowest valleys lie at approximately 3000 m elevation while the highest roads over the mountain passes reach over 5000 m and the peaks approach 7000 m. The country lies in the rain shadow of several mountain ranges to the southwest and the climate is very dry. Most of it is stony desert except for the cultivated irrigated valleys and mountain heaths above 4500 m.
The easiest way to get there is by domestic flight from Delhi, which goes every day that the pilots dare to descend through the cloud cover. One can also travel by bus via the small town of Manali at 2000 m elevation in the state of Himachal Pradesh. Around the town there are some remains of the beautiful tall coniferous forest that must once have clothed the slopes of the Himalayas. Otherwise the town is probably best known as the only place where Cannabis grows wild everywhere along roads and stone walls, etc. From there come my first butterflies, the large beautiful blue Celastrina gigas and the beak-wing Libythea lepita. Just a couple of miles above Manali one encounters the first glaciers and the mountain pass, Rothang La at 4000 m, which is snowed in for at least 8 months of the year. Up there flew relatives of a couple of our most common butterflies, namely Aglais caschmirensis and Pieris deota, the first a cross between the Small Tortoiseshell and the Cherry Fruit Butterfly while the second resembled a coarsely black-marked Cabbage White. I also caught a small Chequered Skipper, Pyrgus caschmirensis, there.
When one subsequently follows the road over mountain passes, through valleys, over half-washed-away bridges it becomes drier and more barren the further in one goes. At Lachung La, the Rhubarb Pass at over 4500 m, I found one of the country's specialities, Colias ladakhensis. It flew in a stony desert where the only major plant was wild rhubarb, the origin of our cultivated varieties, but only about 1 dm tall. There I also caught a relative of our Green-veined White, Pontia callidice.
The last obstacle one must pass before reaching the Indus is the 5300 m high pass Tach Lang La, a mountain with fantastic blooming alpine heaths but where unfortunately I had bad weather every time I passed through.
The author in the beautiful landscape of Ladakh on the way up to the world's highest mountain pass Khasdung La 5700 m. In the valley below lies the capital Leh at 3500 m elevation.
In general the butterflies in Ladakh are very similar to those one is used to from home. Some species are the same but most are closely related. What is special about Ladakh is the large elevation differences which mean that different species that one does not see in the same region at home can fly just a few kilometres apart.
In the cultivated valleys fly the well-known Cabbage White, Meadow Brown, Green-veined White and Spear Thistle Butterfly. There are also a couple of clouded yellows that closely resemble our Common Clouded Yellow and Pale Clouded Yellow, namely Colias erate and C. fieldi respectively, and yet another Green-veined White, P. chloridice. Really exotic looking, however, is the only grayling I saw at low elevation, the large Satyrus parisatis which is dark brown with white margins almost like a Mourning Cloak in spring.
A bit higher up at about 3800–4000 m one encounters a subspecies of our Large Pearl-bordered Fritillary, A. aglaja vitatha, a Grayling, Pseudochazara lehana, and a couple more small graylings, Hyponephele pulchella and the beautifully marked Karanasa huebneri, a Common Meadow Brown, H. comma dimila, and not least the well-known Swallowtail, Papilio machaon. The latter I saw in many places but it was extremely difficult to catch in the steep stony terrain. The thin air at this elevation also means that one cannot hunt butterflies in the same way as at home. One must try to follow the butterflies with one's eyes until they settle and sneak up on them carefully. The Swallowtails I never saw settle until one day when we were walking along a small stream and my son called out for me to come. There in front of him on a small damp tuft sat four swallowtails so close together that I could place the net over all of them.
Of the blues I encountered only two species (I believe), the ubiquitous Polyommatus ariana and a relative of the Alpine Violet-copper, Albulina omphica.
The butterfly life becomes really exciting when one reaches approximately 4500 m elevation. There flies yet another Clouded Yellow, the dark red eogene and a peculiar form of the Small Tortoiseshell, A. urticae. In this dry climate nettles grow only on the alpine heaths, preferably near the stone wall enclosures that shepherds use to pen their sheep and goats at night. According to the literature the Small Tortoiseshell should be of the same species as ours but it is considerably smaller and the wings rounder, almost without tails. The larvae also differ—they are darker, shorter and thicker than our well-known Small Tortoiseshell larvae and the pupa is also different. It is much rounder and always pupates in a rolled-up leaf at the top of the plant.
On the high elevations there are also the Himalayas' noble Parnassius species. Small and large relatives of our Apollo butterflies. There are many species in Ladakh and for a while I thought I had collected several different small and medium-sized species. But it turned out to be the variable P. epaphus which looked somewhat different on almost every mountain. A species that one cannot mistake is however the magnificent P. charltonius which I managed to obtain a male and a female of up at 5000 m elevation where they flew in the short sunny moments between snow squalls!
I also have some moths, geometers, hawk-moths, tussock moths and other Lepidoptera but they are still for the most part undetermined so I will return to those in another article.
Karl Källander, Sörtorp, Floda, 641 90 Katrineholm
Fjärilar på världens tak.
Ladakh heter ett gammalt kungarike runt Indusflodens dalgång i Himalayas nordvästra del mitt i de oroliga
gränstrakterna mellan Indien, Pakistan och Tibet. Landet är numera en del av den Indiska delstaten
Kashmir och öppnades för utländska besökare så sent som på 70-talet. 1995 och 1997 tillbringade jag
några veckor i juli -aug i detta spännande berglandskap. De lägsta dalarna ligger på ca 3000 m höjd
medan de högsta vägarna över bergspassen når upp till över 5000 m och topparna på uppemot 7000 m.
Landet ligger i regnskugga av flera bergskedjor i sydväst och klimatet är mycket torrt. Större delen är
stenöken utom de uppodlade konstbevattnade dalarna och fjäll hedarna över 4500 m.
Det enklaste sättet att ta sig dit är med inrikesflyget från Dehli som går alla dagar som piloterna vågar ta
sig ner genom molntäcket. Man kan också åka buss via den lilla staden Manali på 2000 m höjd i delstaten
Himchal Pradesh. Omkring staden finns en del rester av den vackra högstammiga barrskog som en gång
måste ha klätt Himalayas sluttningar. Annars är väl staden mest känd för att det är det enda ställe där
Cannabis växer vilt överallt längs vägar och stenmurar mm Därifrån kommer mina första fjärilar, den stora
vackra blåvingen Celastrina gigas och näbbvingen Libythea lepita. Bara ett par mil ovanför Manali stöter
man på de första glaciärerna och det bergspass , Rothang La 4000 m som är igensnöat minst 8 månader
om året. Där uppe flög släktingar till ett par av våra vanligaste fjärilar nämligen Aglais caschmirensis
och Pieris deota den första ett mellanting mellan Nässelfjäril och Körsbärsfux medan den andra liknade en
grovt svarttecknad kålfjäril. Även en liten blomvisslare Pyrgus caschmirensis fick jag tag i där.
När man därefter följer vägen över bergspass, genom dalar, över halvt bortspolade broar blir det torrare
och kargare ju längre in man kommer. Vid Lachung La = Rabarberpasset på över 4500 m fann jag en av
landets specialiteter Colias ladakhensis. Den flög i en stenöken där den enda större växten var den vilda
rabarbern, ursprunget till våra odlade sorter som dock bara var ca 1 dm hög. Där tog jag också en släkting
till vår grönfläckiga kålfjäril Pontia callidice.
Det sista hindret som man måste passera innan man kommer fram till Indus är det 5300 m höga passet
Tach Lang La, ett berg med fantastiska blommande fjällhedar men där jag tyvärr haft otur med vädret varje
gång jag passerat.
Författaren i det vackra landskapet vid Ladakh på vägen upp till världens högsta
bergspass Khasdung La 5700 m. Nere i dalen huvudstaden Leh 3500 m ö h.
I stort sett är fjärilarna i Ladakh väldigt lika de man är van vid hemifrån. Några arter är desamma men de
flesta är närstående. Den speciella med Ladakh är de stora höjdskillnaderna som gör att olika arter som
man här inte ser i samma landsända där kan flyga på bara några km avstånd.
Nere i de uppodlade dalarna flyger den välkända Kålfjärilen, Rovfjärilen, Grönfläckig Kålfjäril och Tistelfjäril
Där finns också ett par höfjärilar som mycket liknar våra Ljusgula och Rödgula nämligen Colias erate resp.
C fieldi och ytterligare en Grönfläckig kålfjäril P chloridice. Riktigt exotisk ser dock den enda gräsfjärilen jag
sett på låg höjd, den stora Satyrus parisatis som är mörkbrun med vita kanter nästan som en sorgmantel
om våren.
Något högre upp på ca 3800 - 4000 m träffar man på en underart av vår Stora pärlemorfjäril A.aglaja
vitatha, en Sandgräsfjäril, Pseudochazara lehana, och ytterligare ett par mindre gräsfjärilar Hyponephele
pulchella och den vackert tecknade Karanasa huebneri, Allmän ängssmygare H. comma dimila, och inte
minst den välkända Makaonfjärilen Papilio machaon. Den sistnämnda såg jag på många ställen men den
var oerhört svårfångad i den branta steniga terrängen. Även den tunna luften på den här höjden gör ju att
man inte kan jaga fjärilar på samma sätt som hemma. Man får försöka följa fjärilarna med blicken tills dom
sätter sig och smyga sig på dom försiktigt. Makaonerna såg jag aldrig sätta sig förrän en dag när vi gick
längs en liten bäck och min son ropade att jag skulle komma. Där satt framför honom på en liten fuktig
tuva fyra makaoner så tätt ihop att jag kunde lägga håven över allihop.
Av blåvingar träffade jag bara på två arter (tror jag) den allestädes närvarande Polyommatus ariana och en
släkting till Fjällvickerblåvingen Albulina omphica.
Riktigt spännande blir fjärilslivet när man kommer upp emot 4500m ö.h. Där flyger ytterligare en Colias
den mörkröda eogene och en egendomlig form av Nässelfjäril A urticae. I det här torra klimatet växer
brännässlorna bara på fjällhedarna, gärna intill de stenmursfållor som får- och get-herdarna stänger in sina
djur i på nätterna. Nässelfjärilen skall enligt litteraturen vara av samma art som vår men den är betydligt
mindre och vingarna rundare nästan utan taggar. Larverna skiljer sig också, de är mörkare kortare och
tjockare än våra välkända nässelfjärilslarver och även puppan är annorlunda. Den är mycket rundare och
alltid inspunnen i ett hoprullat blad i toppen på plantan.
På de höga höjderna finns också Himalayas högvilt Parnassius arterna. Små och stora släktingar till våra
Apollofjärilar. Det finns många arter i Ladakh och jag trodde ett tag att jag hade fått ihop några olika små
och medelstora arter. Men det visade sig vara den variabla P epaphus som såg lite olika ut på nästan varje
berg. En art som man inte tar miste på är dock den magnifika P charltonius som jag lyckades få en hane
och en hona av uppe på 5000 m höjd där dom flög i dom korta solglimtarna mellan snöbyarna!
Jag har också en del nattfjärilar, mätare, flyn, spinnare och svärmare men de är ännu till största delen
obestämda så de får jag återkomma till i nån annan artikel.