During spring winter 1992 I spent a month in South America.
The beautiful tall pampas grass that is so characteristic of the entire so-called southern cone was already visible on the way in from the Ezeiza airport outside Buenos Aires in Argentina. March is late summer in southern South America and it is still very warm on the pampas. The first butterflies I saw were some large broad-winged swift fliers with apparently completely transparent wings. I couldn't for the life of me understand what they were as I hadn't seen anything like them in the butterfly books I had seen. I saw them several times without managing to catch any, and it would not be until the last week that I got the explanation for what they were.
Otherwise the characteristic butterfly of the pampas was the ubiquitous Colias lesbia. At the small town of Miramar, 40 miles south of Buenos Aires, I also caught a few small Colias that I am still not certain what they are. They were marked exactly like lesbia but only half as large and flew completely differently. As far as I know, no such species or form has yet been described. Other typical pampas species were Junonia javinia and the thistle butterfly relatives Vanessa carye and myrinna. To find more species, you only had to seek out some garden, shelterwood plantation or planted forest. There you could see, for example, Papilio thoas, Danaus erippus, Libytheana carinenta, the pearl-like Heliconid Dione vanillae, or the small swift-like Riodinid Riodina lysippoides. Real swifts of the genus Thecla were also present, but there are so many species in South America that one has not yet really managed to sort out what the species are called. Very difficult to catch were the fast high-flying Doxocopia seraphina. I didn't get hold of it until I discovered that for some reason it often went down and perched on the rails of an old railway line. I had no opportunity to hunt moths in Argentina, but I collected a couple of the millions of 6-7 cm large bagworm cases that were everywhere in every bush, tree, pole and even on the telephone wires.
I also spent a week in the Amazon rainforest. It was actually quite nice to get there from the hot pampas. The forest evens out the temperature so it's usually no more than 28° in the middle of the day and almost never below 25° at night. We stayed in the small town of Ouro Preto in the Brazilian state of Rondonia, known for forest devastation. Along the major roads, practically all the forest was indeed replaced by extensive pastures with grass and some remaining palms. A fairly beautiful landscape in itself but biologically poor, and solitary skeletons of giant trees testified to what once had been. According to law, settlers are not allowed to cut down more than half the forest on the plots of land allocated to them by the state. In areas colonized most recently, this means that some distance from the roads there are still fairly coherent forest corridors. Problems arise when smallholders' land is bought up by large landowners who disregard all laws.
Catching butterflies in rainforest is actually not the easiest thing. Firstly, it can be quite difficult to get through the thorny thickets that almost always grow along the edges. Once inside the forest, there isn't particularly much animal activity. It's almost only at watercourses and the clearings that have arisen when some tree giant has fallen that butterflies are visible. Presumably there are masses up in the canopy but one has little chance of getting hold of them. The typical rainforest animals are the many species of Heliconids and Ithomids. There are usually only a few basic patterns and colors, but many different other species and genera can share almost the same appearance. Even other completely unrelated butterflies can adopt the same pattern; for example, I found the Danaïd Lycorea cleobaea which had the same yellow-orange-black markings as the Melinaea and Xanthocleis species that flew in the same forest. Some butterflies, on the other hand, were extremely camouflaged, such as the "leaf butterfly" Caerois chorinaeus or Hamadryas feronia which emits a rustling sound when it flies up.
The edges and also the water puddles on the muddy roads were otherwise the best hunting grounds. There you could see, for example, the beautiful little Amarynthis meneria, the large yellow Phoebus species, and sometimes a Papilio or Morpho.
I visited several small farms that cultivated in the forest instead of cutting it down. This was indeed the main reason for my trip to South America. By developing ecologically adapted cultivation systems, the rainforest can be saved and the population can remain. In these cultivation areas were, among other things, the large owl butterflies Caligo, and among the sugar cane the peculiar Castnia licus, which despite its appearance is not a butterfly.
I actually saw almost no moths at all. Partly perhaps this was due to the lack of electricity, but we drove several times by jeep at night along the narrow roads without seeing anything! It was actually less activity around the lanterns than on an icy cold Swedish full moon night.
A very positive butterfly experience were the last days which I spent at approximately 800m elevation in southern Brazil.
Fjärilsminnen från Sydamerika
Vårvintern 1992 tillbringade jag en månad i Sydamerika.
Det vackra högväxta pampasgräset som är så karaktäristiskt för hela den sk sydkonen syntes redan på vägen in från
Esaizaflygplatsen utanför Buenos Aires i Argentina. Mars månad är sensommar i södra Sydamerika och det är
fortfarande mycket varmt på pampas. De första fjärilar jag såg var några stora bredvingade snabbflygare med till
synes helt genomskinliga vingar. Jag kunde inte för mitt liv begripa vad de var då jag inte sett nånting liknande i de
dagfjärilsböcker jag sett. Jag såg dem åtskilliga gånger utan att lyckas fånga någon och det skulle dröja ända till
sista veckan innan jag fick förklaringen på vad det var.
Annars var karaktärsfjärilen på pampas den allestädes närvarande Colias lesbia. Vid den lilla staden Miramar 40
mil söder om Buenos Aires tog jag också några små Colias som jag fortfarande inte är säker på vad de är. De var
tecknade precis som lesbia men bara hälften så stora och flög helt annorlunda. Någon sådan art eller form finns så
vitt jag vet ännu inte beskriven. Andra typiska arter för pampas var Junonia Javinia och tistelfjärilssläktingarna
Vanessa carye och myrinna. För att hitta fler arter var det bara att söka upp någon trädgård , läplantering eller
planterad skog. Där kunde man se t. ex Papilio thoas, Danaus erippus , Libytheana carinenta, den
pärlemorfjärilslika Heliconiden Dione vanillae eller den lilla snabbvingelika Rodeniden Riodina lysippoides.
Riktiga snabbvingar av släktet Thecla fanns också men det finns så många arter i Sydamerika att man ännu riktigt
har lyckats reda ut vad arterna heter. Mycket svårfångade var de snabba högtflygande Doxocopia serafhina. Den
fick jag inte tag i förrän jag upptäckte att den av någon anledning ofta gick ner och satte sig på rälsen på en
gammal järnväg. Nattfjärilar hade jag inga tillfällen att jaga i Argentina men jag plockade ett par av de miljontals
6-7 cm stora säckspinnarsäckar som satt överallt i varenda buske, träd, stolpe och t.o.m. på telefontrådarna.
En vecka tillbringade jag också i amazonas regnskog. Det var faktiskt riktigt skönt att komma dit från det heta
pampas. Skogen jämnar ut temperaturen så det blir oftast inte mer än 28? mitt på dagen och nästan aldrig under 25
? på natten. Vi bodde i den lilla staden Ouro Preto i den för skogsskövling kända brasilianska delstaten Rondonia.
Längs de större vägarna var mycket riktigt praktiskt taget all skog ersatt av vidsträckta betesbarker med gräs och en
del kvarvarande palmer. Ett i och för sig ganska vackert landskap men biologiskt fattigt och enstaka skelett av
jätteträd vittnade om vad som en gång varit. Enligt lagen får nybyggarna inte hugga mer än hälften av skogen på de
jordlotter som de tilldelats av staten. I de områden som koloniserats senast innebär detta att ett stycke från vägarna
finns fortfarande ganska sammanhängande skogskorridorer. Problemen uppstår när småböndernas jord köps upp av
storgodsägare som sätter sig över allt vad lagar heter.
Att fånga fjärilar i regnskog är faktiskt inte det lättaste. För det första kan det vara ganska besvärligt att ta sig in
genom de taggiga snår som nästan alltid växer i kanterna. Väl inne i skogen är det inte särskilt mycket djur som rör
sig. Det är nästan bara vid vattendrag och de gläntor som uppstått då någon trädjätte fallit som fjärilarna syns.
Antagligen finns det massor uppe i krontaket men dem har man ingen större chans att få tag på. De typiska
regnskogsdjuren är de många arterna Heliconider och Ithomider. De finns oftast bara ett fåtal grundmönster och
färger men många andra olika arter och släkten kan dela på nästan samma utseende. Även andra helt obesläktade
fjärilar kan anta samma mönster, exempelvis fann jag Danaiden Lycorea cleobaea som hade samma gul-orange-
svarta teckningar som de Melinaea och Xanthocleisarter som flög i samma skog. En del fjärilar var å andra sidan
extremt skyddsfärgade som t.ex. ”bladfjärilen” Caerois chorinaeus eller Hamadryas feronia som ger ifrån sig ett
prasslande ljud när den flyger upp.
Kanterna och även vattenpölarna på de leriga vägarna var annars de bästa jaktmarkerna. Där kunde man se
exempelvis den vackra lilla Amarynthis meneria, de stora gula Phoebisarterna och ibland någon Papilio eller
Morpho.
Jag besökte flera små gårdar som odlade i skogen i stället för att hugga ner den. Det var f.ö, huvudanledningen till
min resa i Sydamerika. Genom att utveckla ekologiskt anpassade odlingssystem kan regnskogen räddas och
befolkningen leva kvar. I dessa odlingar fanns bl.a. de stora ugglefjärilarna Caligo och bland sockerrören den
egendomliga Castnia licus, som trots utseendet inte är en dagfjäril.
Nattfjärilar såg jag faktiskt nästan inte till några alls. Delvis kanske det berodde på avsaknad av elektricitet men vi
åkte flera gånger med jeep på natten längs de smala vägarna utan att se någonting! Det var faktiskt mindre djur
framför lyktorna än en iskall svensk fullmånekväll.
En mycket positiv fjärilsupplevelse blev de sista dagarna som jag tillbringade på ca 800m höjd i södra Brasilien.