In light of the ongoing debate about the value of biological diversity and the importance of preserving as many of Earth's species as possible, I wish, as a final point to this examination of what is almost certainly an already extinct species, to write a few concluding remarks about my views on today's education and information about this in our schools and mass media, and how those of us who genuinely endeavour to learn all these species are very often met by those who verbally advocate for this diversity but do nothing.
There is a great deal of talk in Sweden about the importance of biological diversity, and there is absolutely nothing wrong with that, but I still find it regrettable that we in Sweden, who admittedly, at least when it comes to some of our politicians, like to verbally engage in conflicts around the world about how individuals of the human species are treated, nonetheless almost completely ignore the enormous multitude of plant and animal species which, like Colias ponteni, are threatened with extinction or, regrettably, have already been exterminated through humanity's cruel greed, unchecked population growth, and catastrophic exploitation of virtually all land on our Earth!
This article has dealt with a butterfly, and I see butterflies as one of relatively few animal and plant groups that best lend themselves to illuminating the threats to biological diversity. The reasons for this include the following: Butterflies belong to the taxonomically larger animal group that is most well-known in the world. They are also distributed over virtually the entire globe and therefore constitute a very good indicator of what biological diversity means in practice. Butterflies are also easy to detect, record, and learn about.
When one then compares the resources devoted to our few quite trivial species in Sweden and compares them with what we have left on the rest of the Earth, I become very concerned—indeed almost to the point of wanting to give up. We have just over 100 butterfly species in Sweden. I estimate that we are approaching 20,000 species on our entire globe if we manage to discover the perhaps 1,000 species that have not yet been found and described. The vast majority of these are found in the tropics.
Our just over 100 species in Sweden thus constitute only 0.5% of the world fauna. Moreover, not a single one of these is endemic, i.e., found only in our country, which is also of some significance when considering where we should devote our resources. If we include all of Europe, we reach around 450 species depending somewhat on where the border towards Asia and the Middle East is drawn. This gives then just over 2% of the world fauna. Now that we in almost everything should take into account the "global" perspective, this should really also apply to our plant and animal species on THE WHOLE OF OUR EARTH. Resources should be devoted to those areas that harbour the greatest diversity. It is, unfortunately, also consistently the case that where diversity is greatest, the threat to it is also greatest, and almost always from greedy multinational corporations or corrupt politicians who perhaps have the gift of the gab but lack empathy for anything other than their own or their party's wellbeing.
Unfortunately, our Swedish population knows almost nothing about the multitude of fantastic butterfly species we have on our Earth—and how could they when teachers are equally ignorant as the common man about what exists outside our country's borders, and we in Sweden are nonetheless relatively well-educated in comparison with many other countries, even though the subject of natural science appears to be something that successive school ministers have ignored ever since the old realskola era more than half a century ago, not to mention the concept of "species knowledge," which can probably best be classified as something "the cat dragged in."
I hear from my friends at the universities that it is rare that these skilled and ambitious students with high grades know more than a few species even within the subject areas they have chosen to research. I think it is a pity, but I note that the "nerds" of my generation, in their +70s, who were already before starting school more or less obsessed with learning as many species as possible of a particular animal group, are hardly to be found anymore. I myself began at age five to collect and press plants with my mother on Öland in 1952. It is an extraordinary satisfaction and joy to know a great deal about, for example, a particular plant or animal group, such as butterflies or orchids. The nearly 20,000 butterfly species on our Earth, which I have devoted my leisure time to since my early teens, now enrich my life as a retiree with even greater joy but naturally also with concern about what will become of them on our poor Earth.
What then do the decision-makers do about this? I just heard from China that they have more or less prohibited all butterfly collecting. This is, unfortunately, becoming an increasingly common decree in many countries, including our own, since politicians can show that they have done something for biological diversity—and moreover something that has cost nothing. Since I, 25 years ago, was among the very first in Sweden to advocate for butterfly watching with binoculars and courses at Studiefrämjandet in this "A Way to Live," as I called my "Butterfly Watching" courses, and subsequently took the initiative for Sweden's first "Butterfly Trail" outside Gävle, I absolutely do not feel like someone who speaks solely in self-interest when I believe that general collecting bans are a counterproductive way to safeguard "biological diversity." How can we know what exists and is threatened if no one out of personal interest learns all the species and can thereby assess which are threatened and why? True, I have met officials who are interested only in "insects in service," but that should be the exception, but I believe that to get forth truly engaged people, they must already as very young people have their eyes opened to the multitude of animals and plants that exist and what joy this can bring.
I raise this example with butterflies because, as far as I can judge, similar proportions between our plants and animals in Sweden and the rest of the world in most classes and orders are quite equivalent. However, knowledge about the total number of species is almost always even considerably worse than for butterflies.
My appeal to the politicians, and especially those who have influence on education in schools, is therefore: Look after the "nerds." Do not spoil all children's natural interest in various species with a mass of tests where this natural interest is quickly replaced by its opposite when a lot of "musts" are added. I recognized myself in what Kerstin Ekman told in a radio interview in her "Saturday Interview," that collecting plants was fun because she did it out of her own interest, but how many have not detested this business of collecting and pressing plants when one "had to" do it to get a grade. When will the teaching profession and the national school board learn that for a child to remember what it has learned, the child must find this knowledge valuable and interesting? I myself have "served" 14 years in school but found schooltime rewarding only during one year, when our instruction was almost entirely handled by hired experts from industry who treated us pupils as colleagues and fellow human beings. Whether we had any silly tests that year I do not remember, but I do remember all the interesting and rewarding discussions we had. Some of what I learned that year is probably the only real knowledge I today, 55 years later, remember and have use for from my schooltime.
I also become quite frustrated when I hear a certain Björklund, who also seems to be an officer, constantly harping on about more tests and higher salaries for "senior teachers" to increase pupils' knowledge in Swedish schools. My experience is rather that the more fine degrees these adjuncts and lecturers had in our school, the worse pedagogues they were. Sitting through these lessons was often not at all unlike Stig Järrel's portrayal of Caligula, even though my teachers, thankfully, entirely lacked Stig's engagement, charisma, and pointing stick. Memories of my schooltime are still characterized by dreary, unfortunately indelible memories even more than half a century later. But there is hardly much hope for any improvement when one sees that throughout Primary School less than 3% of the time is devoted to the subject biology. The question is whether the time for "species knowledge" can even be measured?
My appeal then: Take care of the "nerds" in primary and middle school and devote them the same resources as if they were presumptive Olympic skiers!
Below are some pictures from my activities in Gävle to promote interest in our Swedish butterflies and to save Gästrikland's most unique area with butterflies and orchids in Grinduga just outside Gävle, and the inauguration of Sweden's first "Butterfly Trail" outside the same village, as well as the advertisement for Sweden's first butterfly watching course in spring 1995 at my home in Norra Åbyggeby just northwest of Gävle.
---
Göran releases a gravid Papilio machaon female at the Butterfly Trail inauguration on 6 June 2007
Göran with his friend Hiroshi Hara at the Nature Reserve Gustavsmurarna just outside Grinduga village in June 2013. This fantastic area had Göran, together with members of the Gästrikland Entomological Society through joint efforts, but perhaps most with the help of the EU-protected Euphydryas aurinia rediscovered by Ulf Svahn and Göran in the area, managed to save by preventing the then Swedish Railway Board from adopting the alternative of a new main railway line through this extremely interesting limestone-rich area. The Gästrikland Entomological Society also received Gävle Municipality's Environmental Prize for this work on 20 December 1995. See page 10 in:
http://insectifera.se/04%20INSECTIFERA/Insectifera_1996.PDF
---
Advertisement in "Insectifera" for Sweden's first Butterfly Watching course 1995
Pleasingly enough, the new digital technology with our now ever-improving cameras has also brought about an uplift for butterfly photography. I myself had the joy and pleasure of photographing together with Benny Henriksson our most beautiful copper, the violet Lycaena helle. It was then still fairly common in places, and among many rather nervous males I managed to find a female who also allowed herself to be portrayed in the manner I myself always try to achieve in my images, that is to say, attempting to capture the character of the individual and not merely a dull image from the side or from above. It was also gratifying that Mats Jonsell immediately took to the image and wanted it as the cover photograph for: Entomologisk Tidskrift Vol. 128 3/2007.
One thing that unfortunately does not emerge clearly in the cover image, and which I myself did not notice until I enlarged it in the computer, is how she with her specially formed proboscis apparently with ease sucks in the dew from the leaves of the plant she has landed on. The tip of the proboscis resembles closely an elongated "sponge" which she draws over the dew-covered leaf. It was truly a successful outing with Benny, with whom I share my great interest in the world's Colias butterflies.
I mentioned earlier in this article that our society in Gävle, Gästriklands Entomologiska Förening, awarded our "Copper Prize" to Hans Lundberg in 1997 for his protests against the felling of Borneo's rainforests. The society's first "Copper Prize" was moreover awarded to Vattenfall for their maintenance of one of Sweden's first power line corridors between Älvkarleby and Gävle. Many certainly raised their eyebrows at this choice, as Vattenfall, at least then some 25 years ago, was not associated with nature conservation. It was perhaps also the case that with our prize to Vattenfall, which did not manage this power line corridor for conservation reasons but merely regularly cleared encroaching trees and bushes to prevent the corridor from being overgrown to the detriment of the power lines themselves. This repeated clearing has, however, made this corridor, like very many power line corridors in our country, into often very fine and valuable nature areas for the benefit of both plants and insects. Particularly power line corridors with east/west orientation, which means that a warm sun-lit forest edge is formed along their entire northern side, are especially valuable here. See more on this on pages 6–35 in our journal Insectifera 1995.
When our society had the pleasure of hosting Sweden's entomologists' summer meeting in 1998, this power line corridor was naturally the obvious excursion destination. The power line corridor, which moreover at a distance of around 500–1000 m runs fairly parallel to our "Butterfly Road," was for a long time also the northernmost locality for the regrettably now in the country probably completely extinct Veronican Fritillary, Melitaea britomartis. Our society has subsequently noted that Vattenfall has marketed itself as a company with nature conservation as a guiding goal in the company's policy, something which one must sometimes regrettably regard with some question. So far as I can see, our society was also the first in the country with this prize to draw attention to the great importance of power line corridors for the preservation of biological diversity in Sweden. That we gave the prize to Vattenfall we considered to be a good way to, precisely through this perhaps somewhat "provocative choice," point out the great nature values of power line corridors and that it is important that clearing is carried out mechanically and not by spraying! See more about the Sweden meeting in this power line corridor in Insectifera 2004 http://insectifera.se/04%20INSECTIFERA/Insectifera_2004.pdf.
102
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
Bilaga 8
En sista vädjan, Göran Sjöberg
Med anledning av den rådande debatten om värdet av den biologiska mångfalden och betydelsen av
att bevara så mycket som möjligt av jordens arter vill jag som slutkläm till denna betraktelse över en
med största sannolikhet redan utrotad art skriva några slutord om min syn på dagens undervisning och
information om detta i vår skola och massmedia och hur vi som verkligen ägnar oss åt att försöka lära
oss alla dessa arter mycket ofta bemöts av dem som verbalt värnar om denna mångfald men inget gör.
Det pratas väldigt mycket i Sverige om betydelsen av den biologiska mångfalden och det är ju absolut
inget fel i detta, men jag tycker det ändock är beklagligt att vi i Sverige som ju vanligtvis, i vart fall
när det gäller vissa av våra politiker, gärna verbalt engagerar sig i konflikter runt om världen hur
individer av arten människan behandlas, men ändock nästan totalt blundar för den enorma mängd växt-
och djurarter som likt Colias ponteni, hotas av förintelse eller tyvärr redan har förintats genom
människans grymma girighet, ohämmade befolkningstillväxt och katastrofala exploatering av snart
sagt all mark på vår jord!
Denna artikel har ju handlat om en dagfjäril och jag ser just dagfjärilar som en av ganska få djur- och
växtgrupper som bäst lämpar sig för att belysa hoten mot den biologiska mångfalden. Orsaken till detta
är bl.a. följande: Dagfjärilarna hör till den artmässigt större djurgrupp som är mest välkänd i världen.
De är även spridda över i stort sett hela vårt klot och utgör därför en mycket bra värdemätare på vad
biologisk mångfald innebär i praktiken. Dagfjärilarna är även lätta att upptäcka, notera och lära sig.
När man då jämför de resurser som satsas på våra få rätt triviala arter i Sverige och jämför med vad vi
har kvar på den övriga jorden blir jag mycket bekymrad – ja nästan så att man vill ge upp. Vi har drygt
100 arter dagfjärilar i Sverige. Jag bedömer att vi närmar oss 20 000 arter på hela vårt jordklot om vi
hinner upptäcka de kanske runt 1000 arter man ännu inte funnit och hunnit beskriva. De allra flesta av
dessa finns i tropikerna.
Våra drygt 100 arter i Sverige utgör alltså blott 0,5 % av världsfaunan. Inte en enda av dessa är
dessutom endemisk, d.v.s. den finns bara i vårt land vilket ju också är av viss betydelse när det gäller
vad vi borde lägga resurserna på. Räknar vi in hela Europa når vi runt 450 arter beroende lite på var
gränsen mot Asien och Mellanöstern dras. Detta ger då drygt 2 % av världsfaunan. När vi nu i snart
sagt allt ska ta hänsyn till det ”globala” borde detta verkligen också gälla våra växt- och djurarter på
HELA VÅR JORD. Resurserna borde läggas på de områden som hyser den största mångfalden. Det
är tyvärr också genomgående så att där mångfalden är som störst där är också hotet mot densamma
som allra störst och nästan alltid från giriga multinationella storbolag eller korrumperade politiker som
måhända har talets gåva men saknar empati för annat än sitt eget eller sitt partis välbefinnande.
Tyvärr känner vår svenska befolkning nästan inte till någonting om vilken mängd fantastiska arter
fjärilar vi har på vår jord – och hur ska man kunna göra det när lärarna är lika okunniga som gemene
man om vad som finns utanför vårt lands gränser och då är ju vi i Sverige ändock förhållandevis
välutbildade i förhållande till många andra länder även om ju ämnet naturkunskap verkar vara något
som herrar skolministrar blundat för alltsedan den gamla realskolans tid för mer än ett halvsekel sedan
för att nu inte tala om begreppet ”art-kunskap” som väl närmast kan klassas som något som ”katten
släpat in”.
Jag hör ju från mina vänner på universiteten att det är sällan dessa duktiga och ambitiösa studenter
med höga betyg kan mer än några få arter ens inom de ämnesområden de valt att börja forska på. Jag
tycker det är synd men märker ju att ”de nördar” i min ålder på +70 som redan före skolstarten var mer
eller mindre besatta av att kunna så många arter som möjligt av en speciell djurgrupp, knappast finns
längre. Själv började jag som 5-åring samla och pressa växter med min mor på Öland 1952. Det är en
oerhörd tillfredsställelse och glädje att kunna väldigt mycket om exempelvis en viss växt- eller
103
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
djurgrupp, exempelvis dagfjärilar eller orkidéer. Vår jords närmare 20 000 dagfjärilsarter som jag vigt
min fritid åt sedan tidiga tonåren berikar nu mitt liv som pensionär med än mer glädje men naturligtvis
också bekymmer hur det skall bli för dem på vår arma jord.
Vad gör då beslutfattarna åt detta? Jag hörde just från Kina att man mer eller mindre förbjudit all
fjärilsfångst. Detta börjar tyvärr bli ett alltmer vanligt påbud i många länder inklusive vårt eget då ju
politikerna kan visa att man gjort något för den biologiska mångfalden – och som dessutom något som
inte kostat någonting. Eftersom jag för 25 år sedan var bland de allra första i Sverige att propagera för
fjärilskådning med kikare och kurser hos Studiefrämjandet i detta ”Ett sätt att leva” som jag kallade
mina kurser ”i Fjärilskådning” och sedan var den som tog initiativet till Sveriges första ”Fjärilsväg”
utanför Gävle känner jag mig absolut inte som någon som enbart talar i egen sak när jag tycker att
generella insamlingsförbud är ett kontraproduktivt sätt att värna den ”biologiska mångfalden”. Hur ska
vi kunna veta vad som finns och hotas om inga av eget intresse lär sig alla arter och därmed också kan
bedöma vilka som hotas och varför? Visst, jag har träffat tjänstemän som enbart är intresserad av
”insekter i tjänsten” men det torde väl vara undantag men jag tror ju att om ska man få fram verkligt
engagerade personer fordras nog att de redan som mycket unga får upp ögonen för vilken mängd djur
och växter som finns och vilken glädje detta kan ge.
Jag tar upp detta exempel med dagfjärilarna då, såvitt jag kan bedöma, liknande storleksförhållanden
mellan våra växter och djur i Sverige och övriga världen hos flertalet klasser och ordningar är ganska
likvärdiga. Där är dock kunskapen om den totala mängden arter nästan alltid t.o.m. betydligt sämre än
beträffande dagfjärilarna.
Min vädjan till politikerna och särskilt då de som har inflytande på undervisningen i skolorna blir
därför: Värna om ”nördarna”. Förpesta inte alla barns naturliga intresse för olika arter med en massa
prov där detta naturliga intresse snabbt byts till motsatsen då det tillkommer en massa ”måsten”. Jag
kände igen mig i vad Kerstin Ekman berättade i radion i sin ”lördagsintervju” att samla växter var
roligt för hon gjorde det av eget intresse men hur många har inte avskytt detta med att samla och
pressa växter när man ”måste” göra detta för att få betyg. När ska lärarkåren och skolöverstyrelsen lära
sig att för att ett barn ska komma ihåg vad det lärt sig måste barnet tycka att denna kunskap är värdefull
och intressant? Jag har själv ”avtjänat” 14 år i skolan men bara under ett år, då vår undervisning nästan
helt sköttes av inhyrda experter från näringslivet som behandlade oss elever som kollegor och
medmänniskor, funnit skoltiden givande. Huruvida vi hade några fåniga prov detta år kommer jag inte
ihåg men däremot alla intressanta och givande diskussioner vi hade. Något av det jag lärde mig detta
år är nog de enda verkliga kunskaper jag idag, 55 år senare kommer ihåg och har nytta av från skoltiden.
Jag blir också rätt frustrerad när jag hör en viss Björklund likt den officer han också lär vara hela tiden
tjatar om mer prov och högre lön till ”förstelärare” för att öka elevernas kunskaper i den svenska
skolan. Min erfarenhet är snarare att ju att ju fler fina examina dessa adjunkter och lektorer hade i vår
skola ju sämre pedagoger var dom. Att genomlida dessa lektioner var ju ofta inte alls olik Stig Järrels
gestaltning av Caligula även om mina lärare totalt, tack och lov, saknade Stigs engagemang, utstrålning
och pekpinne. Minnena av min skoltid präglas fortfarande av trista, tyvärr outplånliga minnen ännu
efter mer än ett halvsekel. Men det är knappast med några större förhoppningar om någon bättring när
man ser att under hela Grundskolan avsätts mindre än 3 % av tiden till ämnet biologi. Frågan är väl
om tiden för ”artkunskap” ens går att mäta?
Min vädjan alltså: Var rädd om ”nördarna” på låg- och mellanstadiet och ägna dem lika stora
resurser som vore de presumtiva olympiska skidåkare!
Nedan några bilder från min verksamhet i Gävle för att främja intresset för våra svenska dagfjärilar
och rädda Gästriklands mest unika område med fjärilar och orkidéer i Grinduga strax utanför Gävle
och invigningen av Sveriges första ”Fjärilsväg” utanför samma by samt annonsen om Sveriges första
kurs i fjärilskådning våren 1995 hemma hos mig i Norra Åbyggeby strax nordväst om Gävle.
104
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
Göran släpper ut en äggstinn Makaonfjärilhona vid Fjärilsvägens invigning 6 juni 2007
Göran med vännen Hiroshi Hara vid Naturreservatet Gustavsmurarna strax utanför Grinduga by i juni
2013. Detta fantastiska område hade Göran tillsamman med medlemmarna i Gästriklands
Entomologiska förening med gemensamma ansträngningar, men kanske mest med hjälp av den av Ulf
Svahn och Göran återfunna EU-skyddade Väddnätfjärilen Euphydryas aurinia i området, lyckats rädda
genom att förhindra att dåvarande Banverket antog alternativet med en ny stambanesträckning genom
detta extremt intressanta kalkrika område. Gästriklands Entomologiska Förening fick även Gävle
kommuns miljöpris för detta sitt arbete den 20 december 1995. Se sidan 10 i:
http://insectifera.se/04%20INSECTIFERA/Insectifera_1996.PDF
105
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
Annons i ”Insectifera” för Sveriges första kurs i Fjärilskådning 1995
106
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
Glädjande nog har ju den nya digitala tekniken med våra nu allt bättre kameror också medfört ett lyft
för fjärilsfotograferingen. Själv hade jag glädjen och nöjet att tillsammans med Benny Henriksson
fotografera vår vackraste guldvinge, den violetta Lycaena helle. Den var då ännu ställvis rätt vanlig
och bland många rätt nervösa hanar lyckades det mig att hitta en hona som även lät sig porträtteras på
det sätt jag själv alltid försöker få till mina bilder, d.v.s. att försöka få fram karaktären hos individen
och inte bara en trist bild från sidan eller uppifrån. Det var ju också glädjande att Mats Jonsell direkt
föll för bilden och ville ha den som omslagsbild till: Entomologisk Tidskrift Vol. 128 3/2007.
En sak som dock tyvärr inte framträder tydligt på omslagsbilden och som jag heller inte upptäckte
förrän jag i datorn förstorade upp densamma är hur hon med sin specialutformade sugsnabel
uppenbarligen med lätthet suger i sig daggen från bladen hos den ört hon landat på. Sugsnabelns spets
liknar ju närmast en avlång ”tvättsvamp” som hon för över det daggfyllda bladet. Det var verkligen en
lyckad utflykt med Benny som jag delar mitt stora intresse för världens Colias-fjärilar med.
Jag berättade tidigare i denna artikel om att vår förening i Gävle, Gästriklands Entomologiska
Förening, delat ut vårt ”Guldvingepris” till Hans Lundberg 1997 för hans protester mot skövlingen
av Borneos regnskogar. Föreningens första ”Guldvingepris” delade föreningen för övrigt ut till
Vattenfall för dessa skötsel av en av Sveriges första kraftledningsgator mellan Älvkarleby och Gävle.
Många höjde nog på ögonbrynen åt detta val då Vattenfall, i alla fall då för nu 25 år sedan, inte
förknippades med naturvård. Det var väl också så att vi med vårt pris till just Vattenfall som ju inte
skötte denna Kraftledningsgata av naturvårdsskäl utan enbart regelbundet röjde uppväxande träd och
buskar för att hindra att gatan växte igen till skada för själva kraftledningarna. Denna upprepade
röjning har emellertid gjort denna, liksom väldigt många kraftledningsgator i vårt land, till ofta mycket
fina och värdefulla naturområden till fromma för såväl växter som insekter. Särskilt kraftledningsgator
med öst/västlig sträckning, vilket innebär att det bildas ett varmt solbelyst skogsbryn längs hela deras
nordsida är här särskilt värdefulla. Se mer härom på sidorna 6 - 35 i vår tidskrift Insectifera 1995
Då vår förening hade nöjet att stå som värdar för Sveriges entomologers sommarmöte 1998 var
naturligtvis denna kraftledningsgata det givna utflyktsmålet. Kraftledningsgatan, som för övrigt på ett
avstånd av runt 500 – 1000 m, löper ganska parallellt med vår ”Fjärilsväg” var länge också den
nordligaste lokalen för den tyvärr nu i landet sannolikt helt försvunna Veronikanätfjärilen, Melitaea
britomartis. Vår förening har senare uppmärksammat att Vattenfall marknadsfört sig som ett företag
med naturhänsyn som ett bärande mål i företagets policy, något som man ibland tyvärr dock måste
ställa sig något frågande till. Såvitt jag kan se var vår förening med detta pris också först i landet med
att uppmärksamma kraftledningsgatornas stora betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden
i Sverige. Att de ge priset till just Vattenfall ansåg vi vara ett bra sätt att just genom det kanske något
”provokativa valet” påvisa kraftledningsgatornas stora naturvärden och att det är viktigt att röjningen
sköts mekaniskt och inte med besprutning! Se gärna mer om Sverigemötet i denna kraftledningsgata i
Insectifera 2004 http://insectifera.se/04%20INSECTIFERA/Insectifera_2004.pdf.