Conclusion – Most likely scenario
Based on the above reported points for and against Hawaii vs. Port Famine it appears to me that Hawaii is by far the most likely option. Unfortunately, an absolutely positive answer to the question as to where the butterfly had its habitual residence, even after my 47 years of thinking, I still do not have. I can only hope that forthcoming DNA-analyses can answer this question. The most interesting one should then be if one can determine which plant the pupa is adhered to and which parasitic Hymenoptera or likely, considering the egg shell found on the pupa, which parasite fly parasitized the pupa. It would be a lot of fun if my find of the parasitized pupa could help solve this mystery! However, on the basis of what I now know in June 2019, I want to present the most probable scenario how it might have gone when these at least five butterflies and the pupa we now have in our three Swedish museums were collected and where this also probably happened.
I think Pontén and Andersson, possibly together with Kinberg, found these butterflies as living larvae or pupae in the process of hatching, in a small unexploited local glade outside Honolulu, perhaps along the road to or over the Pali Pass some days after Midsummer 1852 or on the hikes they most likely took along the beaches around Honolulu. Samuel Pontén then probably got the responsibility for these larvae or pupae in his cabin on the frigate Eugenie where they then hatched on Eugenie's way to Tahiti. Since Samuel Pontén was given the responsibility for the larvae or the pupae during the voyage, Kinberg probably considered, when he as I think presented the butterflies to Wallengren, that Pontén should be honoured to give his name to this fantastic butterfly, the finest insect find on this whole world-wide Swedish scientific expedition!
If I had been a member of this expedition I think that the passage through the Strait of Magellan aboard the magnificent frigate Eugenie had been the most memorable event of this expedition - possibly with except for experiencing a hatching Colias ponteni! But if I at that moment had known that this hatching butterfly was the last of this species I am sure I had been very sad and felt the same as I do now when I see how we Homo sapiens act against all other species on not only our world but also all other species´ world.
Finally, in these times when young people around the world are protesting how we older people are taking advantage of the world and destroying the living opportunities for future generations, and also the biodiversity of our planet, I make the following bad reflection. It is very sad to think that this unique Colias ponteni which Samuel Pontén might have found on some plants as a collection of larvae in the area around Honolulu in midsummer 1852 must be one of the first butterflies that we Homo sapiens exterminated. Perhaps even the first, at least this the one we know when it probably happened!
87
INSECTIFERA • ÅR 2019 • ÅRGÅNG 11
Slutsats – mest troligt scenario
Utifrån ovanstående redovisade punkter för och emot Hawaii vs. Port Famine framstår för mig Hawaii
som det klart mest troliga alternativet. Något absolut säkert svar på frågan var fjärilen haft sin hemvist
ser jag mig tyvärr efter 47 års funderande emellertid inte kunna ge. Jag kan bara hoppas att kommande
DNA-analyser kan ge svar på denna fråga. Det mest intressanta torde då vara om man kan fastställa
vilken växt puppan sitter fäst vid och vilken parasitfluga/parasitstekel som parasiterat larven eller
puppan. Det vore ju mycket roligt om just mitt fynd av den parasiterade puppan kunde bidra till att
lösa detta mysterium! Jag vill dock, utifrån vad jag nu i juni 2019 vet, framföra det mest sannolika
scenariot hur det kanske kan ha gått till när dessa 5 fjärilar och puppan vi nu har i våra tre svenska
museer insamlades och var detta också sannolikt skett.
Jag tror att Pontén och Andersson, möjligen tillsammans med Kinberg, hittat dessa fjärilar som
förpuppningsfärdiga larver eller möjligen som puppor i färd med att kläckas eller både och, i en liten
oexploaterad lokal glänta utanför Honolulu, kanske utefter vägen till eller över Pali-passet några dagar
efter Midsommar 1852 eller vid de vandringar de säkert företog längs ständerna vid Honolulu. Samuel
Pontén fick antagligen då ansvaret för dessa larver eller puppor i sin hytt på fregatten Eugenie där
dessa sedan kläcktes på Eugenies väg till Tahiti. Eftersom Samuel Pontén fått ansvaret för larverna
eller pupporna under resan ansåg säkert Kinberg, när sannolikt han presenterade fjärilarna för
Wallengren, att Pontén borde äras med att få ge sitt namn åt denna fantastiska fjäril, det finaste
insektsfyndet på hela denna första världsvida svenska vetenskapliga expedition!
Tänk om man ändock fått vara med på denna expedition. Jag känner dock att med bl.a. Jacob Häggs
bilder i Christer Häggs bok liksom Skogmans berättelser om resan samt Hiroshi Haras och Daniel
Rosengrens bilder i färskt minne skulle nog ändock passagen genom Magellans sund ombord på den
magnifika fregatten Eugenie vara det som för evigt avsatt den största minnesbilden från denna
expedition – möjligen med undantag av att få uppleva en kläckande Colias ponteni. Men om jag i detta
ögonblick hade vetat att dessa nykläckta fjärilar var de sista på vår jord är jag säker på att jag drabbats
av stor sorg och känt samma bedrövelse jag känner när jag ser hur vi, arten Homo sapiens, agerar inte
bara på och mot vår enda jord utan också mot alla andra varelser på denna enda jord.
Slutligen kan jag dock i dessa tider när ungdomarna världen över protesterar hur vi äldre utnyttjar
världen och förstör livsmöjligheterna för kommande generationer men också för den biologiska
mångfalden på vårt enda klot göra följande trista reflektion. Det är väldigt dystert att tänka sig att
denna unika Colias ponteni som Samuel Pontén möjligen hittade i form av en samling larver i
Honolulus omgivningar vid midsommartid 1852 måste vara en av de första dagfjärilar som människan
utrotade, kanske t.o.m. den första? Jag tycker dock inte att någon skugga ska falla över just honom.
Den huvudsakliga orsaken till just denna arts utrotning måste, i likhet med en mängd andra ”ö-arters”
försvinnande, med all sannolikhet tillskrivas den ohämmade exploatering av särskilt öar världen över
genom den ”vite mannens” hänsynslösa intrång och utnyttjande för egen ekonomisk vinning av snart
sagt varje område som oftast tidigare inhemsk befolkning lärt sig att leva i och med utan att för den
skull helt fördärva levnadsförhållandena för den ursprungliga floran och faunan.
Tankarna går naturligtvis nu sommaren 2019 till ursprungsbefolkningen i Amazonas, på Nya Guinea
och Borneo. Jag vet inte hur vi ska kunna stoppa detta, när vi nu verkligen är i ”elfte timmen”. Redan
den 23 januari 1996, d.v.s. för snart 24 år sedan, ville vår förening protestera mot den behandling Hans
Lundberg utsattes för sedan han protesterat mot den damm ABB erbjudit sig att bygga på Borneo vilket
skulle resulterat i att en hel floddal på 700 kvadratkilometer hade hotats av utplåning. Gästriklands
Entomologiska förening, där jag vid detta tillfälle var ordförande, gav då Hans Lundberg vårt
Guldvingepris för hans protester mot detta vansinniga projekt. Se mer härom i vårt nummer av
Insectifera 1997, sid 38-39. http://insectifera.se/04%20INSECTIFERA/Insectifera_1997.PDF